Jag lever, tror jag handlar om när Kim förlorar en av sina bästa kompisar i en bilolycka. Kim grubblar på om det verkligen var en olycka. Hon slutar nästan leva och går in i sin sorg. Livet slutar helt enkelt fungera.
Omgivningen oroar sig för Kim. Hon pratar med psykologer och kuratorer, men hur ska ett samtal ge henne Moa tillbaka? Citat från första sidan och bokens inledning.
Det är tisdag när det händer.
Jag har alltid tänkt att man kommer att få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Att det skulle vara storm ute, som värsta syndafloden, eller att jorden skulle drabbas av jordbävningar, meteoriter som störtade från himlen. Kanske lite som Egyptens tio plågor, typ. Jag hade aldrig trott att de skulle vara en dag som alla andra.
Kim börjar ifrågasätta meningen med saker. Hon ska snart ta studenten, men har svårt för att se framåt i tiden. Hennes motivation sjunker och hon fastnar i sin sorg. Här är ett citat från sidan 7.
Är det inte konstigt att hela ens liv kan gå i kras, men allt man kan tänka på är att man ska ha redovisning om Hare Krishna? Fem minuters redovisning, fem minuter av hela mitt liv, som i slutänden inte kommer att betyda ett skit. På ett år går det femhundra tjugofemtusen minuter och om jag skulle bli åttio år...skitsamma, det är en massa minuter. Och vem bryr sig om fem minuters svammel om Hare Krishna? Det lär ju inte hamna på mitt CV, precis.
Boken är indelad i stycken och varje stycke har en rubrik. Det är Kim som räknar hur många dagar som gått dagar Moas död.
Ibland finner man tröst på oväntat håll. Vem hade till exempel kunnat ana att Kim skulle få tröst mitt i natten på kyrkogården. Det är där hon träffar Stig. Han har förlorat sin fru och Kim känner att den gamle mannen är den ende som hon kan prata med.
Jag lever, tror jag är en realistisk bok som är lätt att ta till sig. Man kan känna Kims sorg sida för sida. Jag rekommenderar den verkligen!
160530 Maria Bohlin
Jenny Valentine är en av mina absoluta favoritförfattare!!!
ELD FÄRG ETT handlar om Iris som nyligen har fått veta att hon har en pappa. En pappa som älskar henne och som sökt efter henne i tolv år. Han heter Ernest. Det är bara ett problem och det är att pappan är sjuk och döende. De får en kort intensiv tid tillsammans och det är då Iris får reda på att hennes pappa har letat efter henne under alla år.
Iris mamma Hannah och Ernest är fortfarande gifta, men det är inte något som Hannah tar på större allvar. Hon är ihop med en uppåtsträvande skådespelare som heter Lowell. De är båda besatta av pengar och det är därför Hannah aldrig har skilt sig från Ernest. I Hannahs värld lämnar man inte någon med pengar.
Nu när Hannah vet att Ernest är döende tar hon med sig Iris och Lowell hem till Ernest för att lägga beslag på hans miljoner. Ernest är nämligen en mycket förmögen man. Han samlar på konst och har genom året skrapat ihop en ansenlig samling dyrbarheter.
Iris är en trasig själ. För att dämpa sin ångest tänder hon eldar. Till en början små brasor, men samtidigt som ilskan inom henne växer blir också brasorna större. Den sista brasan håller på att förvandla skolan till en askhög. Det är då Hannah bestämmer sig för att plocka fram ässen ur rockärmen och återvända hem till sin sjuke man.
Iris har en bästa vän. Han heter Thurston och är några år äldre än Iris. Det började med en stark vänskap, men precis innan Hannah tar med sig Iris till sin far på andra halvan av jordklotet blir Iris och Thurston ovänner. Ett av Thurstons många skämt går överstyr och Iris blir riktigt förbannad på honom. Det är sista gången de ses.
ELD FÄR ETT är en riktigt bra bok, precis som alla andra böcker av Jenny Valentine. Boken kräver läsvana, men jag lovar att det är värt lite tid att läsa den. HELT UNDERBAR! Avslutar med ett citat från Iris allra första brasa:
Jag var tolv, det var min första riktiga eld, och jag var ensam. Jag gömde mig i en ihålig ek i en tyst sänka i Griffith Park, släpade in hopsamlade pinnar och barkbitar likt en arbetsmyra. Jag byggde den noga. Jag tog god tid på mig. Jag hade en av Hannahs tidskrifter hoprullad i bakfickan för att tutta på med, svältfödda damer i tajta brallor med ännu tajtare leenden. Jag måste skrynkla ihop sidorna precis lagom mycket - för löst, och de skulle slockna innan träet tog eld, för hårt, och de skulle inte brinna alls. Jag hade sett Lowell göra det massor av gånger på den trånga, överväxta gården som hörde till vår lägenhet. Nu var det min tur.
Jag hade bara en enda tändsticka. Jag minns inte var jag hade hittat den. Jag höll upp den, och till och med jag kunde se hur liten och ömklig den såg ut, hur liten chansen var att den skulle kunna sätta igång nåt som var värt att skryta om. Jag andades in och drog tändstickan över min sandiga skosula, kände beröringen, hörde den lilla luftpuffen när den fattade eld. Och sen lyfte jag brinnande upp den inom synhåll. Det var spännande. Det var alltings början där i min hand.
Jag skyddade den lilla lågan, flyttade den långsamt så att luftmotståndet inte skulle släcka den, och satte den sen mot det hopknycklade pappret. De leende damerna förvreds och svartnade och röken steg i en grå regnbåge. När elden f<lammade upp kände jag hettan ändra form och dansa framför mig som en vätska, som magi. Jag visste inte att en låga kunde brinna i så många nyanser. Alla färger i världen måste ha funnits i den där elden, och att se den brinna var mäktigt. Jag har aldrig känt så igen som den där första gången, aldrig riktigt.
Sidan 31-33
160522 Maria Bohlin
Andra delen i serien The young world
Precis som i första delen får läsaren följa Donna och Jefferson i deras kamp som kort sagt handlar om att rädda civilisationen. Det är action från första till sista sidan och vid flera tillfällen händer det spännande saker som man inte har förväntat sig. Det är uppfriskande att läsa en bok där det inte alls går att förutspå slutet. Självklart ser jag fram emot nästa del!
I den förra boken fick man reda på att ett virus dödat alla små barn och alla vuxna över arton år. De tonåringar som var kvar i livet dog alla i anknytning till sin artonårsdag. Jefferson, Donna och deras vänner lyckades få tag i ett botemedel.Naturligtvis med livet som insats och med fler liv än en katt!
Det visade sig att alla vuxna och små barn i hela världen INTE var döda. Bara de som bodde i USA när viruset slog till. Dessutom verkar andra nationer vara på jakt efter Jefferson och hans vänner. Inte nog med det. Det verkar som om resten av världen bara ha tittat på katastrofen likt åskådare på en arena. Sanningen om viruset är inte vacker och det är inte alls roligt att veta att man bara är en bricka i ett politiskt spel.
I den här boken är Donna, Jefferson, Brainbox och de andra fångar hos vuxna som uppenbarligen inte alls har dött. Det finns en helt vanlig värld utanför USA och det rör minst sagt runt i grytan.
Nu består uppdraget av att åka tillbaka till Manhattan för att dela ut botemedlet till resten av överlevarna, vilket är ett självmordsuppdrag eftersom de tonåringar som ännu lever har grupperat sig och alla är i strid på liv och död med alla.
Ett annat problem är att Donna och Jefferson skiljs åt när de försöker fly med botemedlet från de vuxna som håller dem fångna. Jag avslutar med ett citat från denna dramatiska scen och det är ur Donnas perspektiv:
Jag springer mot bränsleluckan slangen är fäst vid, grabbar tag och rycker, men mina händer bara glider. Lågan kommer närmare och närmare medan jag försöker lossa slangen.
Och det hugger till i bröstet när jag slutar hoppas att jag ska klara det och hinna tillbaka, och istället börjar jag hoppas på att jag ska få loss slangen och rädda de andra innan jag dör.
Jag hör rop bakom mig och kastar en blick över axeln. Jefferson lutar sig ut genom helikopterdörren och ropar mitt namn, men Chapel och skäggkillen håller honom fast.
Jag vrider om kopplingen i änden av slangen, den lossnar med ett tillfredsställande klick och slangen faller till golvet samtidigt som det utspillda bränslet fattar eld.
Chapel ropar något till piloten och helikoptern lyfter.
Och jag halkar och ramlar och känner metallgolvet träffa mig i ansiktet, och jag hinner knappt rulla över på rygg för att se helikoptern bli mindre och mindre och sväva upp mot den mörka himlen.
Jag vill res mig upp och fånga den, men benen lyder mig inte.
Så ser jag den försvinna bland de låga molnen, och inom mig säger jag farväl.
Maria Bohlin 160515
