SPRÅKRESAN

SPRÅKRESAN
AV: Mats Berggren (2011)
Handling: Tonårskillen, Max, åker på språkresa till England och det blir en resa där han lär känna sidor av sig själv som han inte visste att han hade. Innan språkresan klassade han sig själv som en datanörd vars hela tillvaro uppslukades av dataspelsvärlden. Resan till England ger honom en nystart och han upptäcker att han kan skapa en ny Max, en cool Max som inte bangar för något. En Max som får nya vänner och som utmanar och testar gränser.

I England lär han känna två andra svenska killar, Leo och Simon. Leo är den självklara ledaren och Max börjar se upp till honom. De dricker alkohol, snattar i butiker och träffar tjejer och Max får ta del av en helt ny värld. Han får nästan en kick av att utmana sig själv när han snor saker i butikerna.

Max träffar en engelsk tjej som heter Cate. De umgås mer och mer och då dyker Cates före detta pojkvän upp tillsammans med slagskämpen Jack som hotar Max och kräver att han ska sluta träffa Cate. Max blir lite skärrad efter hotet, men han vägrar ge upp sitt nya coola jag, så han beslutar sig för att börja bära kniv. Bara till självförsvar, men det blir inte riktigt som han tänkt sig.

Plötsligt har det gått alldeles för långt. Våldet ökar och Max kompisar blir bekymrade när han inte verkar kunna sluta slåss, trots att de som råkar ut för hans ursinne inte längre kan försvara sig. Själv verkar Max ha tappat bort sig någonstans i förvandlingen från datanörd till Mr Cool.

Mitt omdöme: Mats Berggren gör inte sin läsare besviken. Språkresan är lika bra som övriga böcker av samma författare. En blandning av spänning, aggressivitet och förvirring. Helt klart läsvärd. Lättläst bok på bara 158 sidor!

Citat: Leo och jag slog oss ner i fåtöljerna. Simon gick fram till sin garderob, trevade lite bakom tröjorna och drog fram tre burkar Guinness.  

Jag var alkoholanalfabet, hade inte druckit något sedan farsan avskräckte mig från lättöl när jag var liten genom att låta mig smaka för att upptäcka att det var äckligt. Men jag hade sett Guinnesskyltarna utanför pubarna och snappat upp att det var ett irländskt öl som var så mörkt att det närmast var svart - med vitt skum.  

Nu tog jag emot burken, öppnade den med van gest, höjde den i en tyst skål med de andra aoch drack.  

Smaken var snarare blaskig än skarp, sträv men tam, ganska menlös.  

"Gott", sa jag.  

Vi gav ifrån oss små grymtande ljud och talade om för varandra hur skönt det var att ta en bärs så här på eftermiddagen. (sidan 21-22)

140731 Maria Bohlin