Kurt Cobain finns inte mer

  KURT COBAIN FINNS INTE MER AV : Hanna Jedvik är en svart, hemsk och sorglig historia om en vänskap mellan Lovis och Alex. De blir vänner från första dagen på gymnasiet och från första stund är de oskiljaktiga. Det är inte många som förstår vilken kraft deras vänskap mynnar ut i. Ingen av dem verkar lycklig i livet, men de ger varandra energi och det är det som gör att de orkar vidare. Hur nära de än kommer varandra så är det alltid något hos Alex som Lovis inte når fram till. Något som pockar på uppmärksamhet och som skaver, men som ändå är lite diffust.

På golvet i ditt rum äter vi knäckebröd med smör och ost och tittar på MTV. Vi tänder ljus och vänder på vinylskivan. Blickar upp i taket och tänker på hur allting egentligen borde vara.  

När vi lägger oss i sängen framför tv:n tar vi upp nästan exakt lika mycket plats eftersom vi är nästan lika långa och nästan lika breda. Fast du är aningen smalare och dina höftben något hårdare.  

"I sommar åker vi till Hultsfred", säger du.  

"Klart vi gör", säger jag och sprätter iväg en knaprig brödsmula så att den studsar mot tv-rutan och säger klang. "Var ska vi få pengar ifrån?"  

"Det löser sig", säger du.  

Du vänder dig mot mig. Stöttar upp dig på armbågen och stryker mitt svarta, lätt lockiga hår från pannan. Lägger det tillrätta i mittbenan där det hör hemma.  

Smittar mig med viol. (citat sidan 12)

Lovis bor med sin mamma som låter henne vara ifred och leva sitt eget liv, trots att hon bara är sjutton år och egentligen hade behövt ha sin mamma närvarande på alla plan. Lovis pappa bor med en ny fru och de har skaffat nya barn. Han vill träffa sin dotter, men hon nästan kvävs av hans svek och hans nya ungar är hon inte alls intresserad av.


Om Lovis har det jobbigt, så är det inget mot vad Alex har. Hans pappa är väldigt dominant och ägnar sin lediga tid åt jakt. Troféerna får hänga och dingla utanför fönstret som vinster i en tävling, vilket får Alex att må illa. Hans mamma har sedan lång tid tillbaka fastnat i flaskor och tabletter. Hon orkar inte ta hand om Alex och klarar inte att medla mellan honom och hans far. Hon är som en statist i en film, i en evig verklighetsflykt.


Alex har ingen förutom Lovis. En bit in i boken förstår man att Alex är homosexuell, men Lovis kan ändå inte sluta hoppas helt. Hon berättar egentligen aldrig för Alex vad hon känner, men man anar det hela tiden under ytan.

Cyklar långsamt hemåt. Andas i natten.  

Lyssnar in tystnaden.  

När jag utan förvarning ser dig hålla i någons hand, på en brygga i vassen vid älven, fryser mitt blod till is. Jag trampar bakåt för att bromsa, men ångrar mig när den namnlösa killen från Café Royal lägger höger arm runt dina tunna axlar. Precis då tittar du upp och ser mig öka farten igen. Din blick möter min, men lika hastigt som du tittade upp vänder du kinden till personen vid din sida.  

Även den natten är jag vaken i väntan på solen. (citat sidan 79)

Det är ingen som kan komma i mellan det som Lovis och Alex har. Inga pojkvänner i världen. När Lovis hittar Magnus så är han tvungen att dela henne med Alex. Magnus och Lovis lovar varandra att Alex aldrig någonsin ska få förstöra det fina de har tillsammans.


Lovis, Magnus och några kompisar startar ett punkband. De åker på turné och Alex följer med som bandets maskot och säljer t-shirtar och demoomslag. På varje ny plats har Alex ihop det med en ny kille. Kanske gör han så för att straffa sig själv. Det blir alltmer tydligt att Alex är självdestruktiv och Lovis oroar sig över att han inte är rädd om sig.


Problemet är att ingen mer än Lovis märker att Alex mår dåligt. Hon vet inte vad hon ska ta sig till och det gör ont i henne när hon ser vad Alex får gå igenom. Han flyttar in hos en kille som utnyttjar honom. Lovis kämpar för Alex, men det är i motvind. Hon inser att Alex behöver hjälp.


Han slutar bry sig.


Duschar inte längre.


Insjukna kinder och tom blick.


DEN HÄR BOKEN ÄR VIKTIG! ALLA BORDE LÄSA DEN! Jag önskar att ingen behöver gå igenom livet och må så dåligt som Alex gör. Om det ändå skulle vara så, då hoppas jag att någon SER och BRYR sig! Förringa inte ett rop på hjälp!


141029 Maria Bohlin