Som om jag vore fantastisk

Som om jag vore fantastisk är tredje delen i bokserien som handlar om en framtid då jordens befolkning dött i en mystisk feber. Den utspelar sig någonstans i Sverige. Endast ett fåtal tycks ha överlevt. Ella har övertalat Nora att följa med på äventyr och lämna den trygga gården där Hedvig, Ante och Noras lillebror Malte har bestämt sig för att stanna. Ella har hört någon slags radiosändning från Umeå där en röst uppmanar andra överlevare att ta sig dit. Full av optimism och med en blandning av galenskap och mod lyckas Ella och Nora få igång en bil och så bär det iväg mot Umeå och en bättre värld.

Ella ser sig själv som en äventyrare och hon är ganska egoistisk. Nora är kär i Ella och skulle gå genom eld för hennes skull. Ella besvarar inte Noras kärlek, men uppmuntrar Nora så där lagom mycket för att hon ska ha hoppet kvar.

Världen är som den är. Ruttnande lik är utspridda och ungdomarna som överlevt ställs inför svåra val och måste ibland fatta omöjliga beslut. Ett sådant tillfälle är när Ella och Nora under sin resa till Umeå får bensinstopp och måste slanga bensin från en annan bil. Det är Noras tur att utföra ett svårt uppdrag. Ella tog ju faktiskt bilnycklarna ur en död kvinnas ficka. Nora drabbas av en kemisk lunginflammation efter att hon dragit ner bensin i lungorna och hennes krafter sinar lika snabbt som vattnet i de medhavda flaskorna. Ella måste fatta ett beslut. Ska hon lämna den döende Nora för att försöka hitta vatten och hjälp eller ska hon stanna vid Noras sida? Kan man överge en vän som håller på att dö?

Citat från sidan 92-95:
Fast jag försöker spara på vattnet öppnar jag snart den sista
flaskan. Jag försöker att inte låtsas om det. Tralala, det ordnar sig
nog. Ellas smarta lösning på allt.
     Förvånansvärt ofta funkar det. Förut funkade det nästan jämt.
Innan alla dog, menar jag. Till slut var det alltid någon annan som
gjorde det där som jag inte kunde eller inte orkade. På gården funkade
det också. Inte så att jag försökte smita. Det var bara det att ibland
tänkte jag inte på att det var dags att mjölka eller diska, och så
hann de andra före.
(...)
Jag försöker tänka att Nora inte behöver så mycket vatten ändå.
Hon ligger ju stilla och jag måste göra allt jobb. Fast å andra sidan
svettas hon av feber. Jag har ingen ursäkt. Jag är bara så fruktans-
värt törstig.
     Och den sannaste tanken är kanske den som jag inte alls vill
tänka: Det är slöseri med vatten om hon ändå ska dö.
     Kanske är det till och med mindre grymt att sluta ge henne vat-
ten än att låta henne ligga och hosta sig till döds?
     Jag har ingen aning om hur lång tid det tar att hosta sig till döds,
men förmodligen går det långsammare än att dö av törst. Jag vill
inte ens tänka någonting så fullständigt orättvist och idiotiskt och
jävligt. Jag vill skrika. Jag är bara alldeles för torr i halsen för att
skrika.

Sofia Nordin är expert på att fånga läsaren redan på första sidan. Jag hoppas att det kommer fler böcker i serien och jag lovar att jag står först i kö för att få tag på en. Om alla författare skrev så här bra så skulle vi inte ha några som helst problem med sjunkande läsförståelse i Sverige, för alla hade helt enkelt gått runt med en bok av Sofia Nordin under armen.
                  
Maria Bohlin 150419