MONSTER

MONSTER
AV: Joakim Lundell


Jag frågar mig ofta varför folk tycks göra vad som helst för att bli kända och känner att jag efter att ha läst boken Monster kunnat lägga ännu en pusselbit på plats. En trasig människa som söker bekräftelse. Ett barn som ingen såg för vad han var och en bortglömd tonåring som föll mellan två stolar i den byråkratiska djungel vårt samhälle idag består av. Där alla skyller på alla och ingen vill ta ansvar. Kanske är det inte så märkligt ändå att det finns de som på alla sätt vill bli uppmärksammade. Det jag tycker är mest skrämmande är att det verkar finnas så många trasiga själar och att kändisvärldens monopolspelare inte drar sig för att utnyttja den som redan trampar vatten.

MONSTER är en kolsvart bok utan vinnare. Texten griper tag i läsaren från första sidan och släpper inte taget. Bitvis är den så hemsk att man mår illa och vill lägga den åt sidan. Ändå rekommenderar jag den och hoppas att de som är ansvariga för att det gick så fel också läser boken och att de gör om och gör rätt.

Avslutar med ett citat ur boken från sidan 59-60, som handlar om när Joakim har helgpermission från ett familjeboende.
Under lördagseftermiddagen när det bara var hon och jag hemma, gick hon dessutom in i badrummet, tog en rakhyvel och började skära sig i armen. 
     "Titta nu, det här är ditt fel. Nu får du berätta för polisen vad du har gjort mot din egen mamma." 
     Jag stirrade på blodet som droppade från hennes arm, medan hon fortsatte: "Då kommer du aldrig mer att få bo hemma, Joakim." 
     Plötsligt släppte hon rakhyveln, som med ett klirrande ljud föll ner i handfatet. Sedan trängde hon sig förbi mig där jag stod i dörröppningen, och gick fram till telefonen på hallbordet och lyfte luren. 
     "Vill du att jag ska ringa polisen och berättar vad du just gjort?" 
     Jag greps av en så stark ångest att jag snubblade baklänges och stammade: "N...n...nej, nej!"        "Jag tänkte väl det", sa mamma sammanbitet. Sedan la hon tillbaka luren.

180626 Maria Bohlin