SOM OM HÖSTEN KOM PÅ SOMMAREN

SOM OM HÖSTEN KOM PÅ SOMMAREN

AV: Jan Henrik Nielsen (2011)

Nanna och Fride bor i en bunker på en liten ö tillsammans med sin pappa. En bunker är som ett stort skyddsrum. De har bott där länge. Fride var så liten när de flyttade in i bunkern att hon inte minns livet utanför. Hon kan inte ens minnas sin mamma, som var läkare på det stora sjukhuset i staden.

Den enda kontakt de har med omvärlden är genom ett periskop som finns i ett av bunkerns rum. I det kan de se på den sönderbrända och torra världen utanför. Inga människor, växter eller djur. Bara vissna träd och brunbränt gräs.

Någon sorts sjukdom drabbade samtliga organismer, som successivt utplånades. Till en början hade människorna medicin, men det fanns inte tillräckligt. Kaos och död utbröt. Det är därför de bor i en bunker.

En dag blir Nannas och Frides pappa sjuk. De får slut på mat och pappa berättar att det finns gömd medicin hemma i deras gamla lägenhet i staden. För att komma dit måste de både ro med en liten båt och vandra en lång väg, men de har inget val. 

Det är svårt att säga hejdå till pappa och det är tungt att ro. Nanna är trots allt bara 12 år, även om hon är äldst. Här är ett citat från sidan 92 när de har nått fram till fastlandet och närmar sig ett litet vitt hus med en röd lada:

De närmar sig långsamt huset. Kommer det någon får de springa. Springa så snabbt de kan in i mörkret och tystnaden i skogen. Men allt är stilla och sakta går de fram till dörren. Ovanför den sitter ett fönster som ser ut som en solfjäder. Nanna märker att Fride är full av förväntan. Hon verkar inte ett dugg rädd utan trampar otåligt framför dörren och försöker kika in genom de förtäckta fönstren bredvid farstubron. Nanna känner på dörrhandtaget. Det ger vika, så hon öppnar dörren och de går in i huset.

De står i kolmörker och känner den stickande lukten av mögel tränga fram.

"Vänta lite", viskar Nanna.

Hon lyssnar och andas långsamt. 

"Jag tror att det är tomt."

Jag bara älskar dystopier. Den här håller måttet och rekommenderas varmt till alla er som gillar att läsa om katastrofer och undergångar. Trots mörkret finns det hopp och det är väl det som tilltalar mig, antar jag.

170523 Maria Bohlin