VÄGEN

VÄGEN
AV: Cormac McCarthy(2006)


Under de första åren var vägarna fyllda av flyktingar höljda i sina klädesplagg. Med andningsmasker och glasögon satt de i sina trasor vid vägkanten som kraschade piloter. Deras dragkärror var hopade med skräp. De drog flakvagnar eller kärror. Deras ögon glittrade i sina hålor. Troslösa människoskal snubblade fram på landsvägarna som irrande väsen i ett feberland. (...)
De hukade på vägen och åt kallt ris och kalla bönor som de hade lagat till för flera dagar sedan. Maten hade redan börjat jäsa. Ingenstans att göra upp eld utan risk för upptäckt. De sov tryckta mot varandra under de illaluktande filtarna i mörkret och kylan. Han höll pojken nära intill sig. Så mager. Mitt hjärta, sa han. Mitt hjärta. 
(...)
Sent på året. Han visste knappt vilken månad det var. Han trodde att han hade nog med mat för att ta sig över bergen men det gick inte att avgöra det säkert. Passet genom vattendelaren låg på etttusensexhundrafemtio meters höjd och det skulle bli mycket kallt. Han sa att allt hängde på att de kunde ta sig till kusten, men när han vaknade på natten var han på det klara med att allt detta var innehållslöst och saknade substans. Det var stor risk att de skulle dö uppe i bergen och så var det slut. Citat från sidan 28-29)

Vägen är en av de läskigaste böcker jag någonsin har läst. Ett skrämmande scenario i en värld där allt som vi känner till är borta. De få människor som ännu är vid liv plågas av den stränga kölden och svält. Vissa går hur långt som helst för att överleva och det finns scener i boken som jag önskar att jag aldrig hade läst på grund av att de var så vidriga. 

Läsaren får aldrig veta vad för sorts katastrof världen har drabbats av, men ingenting finns kvar längre. Djuren är borta, växterna är döda, maten är slut, solen är gömd bakom tunga grå moln och endast ett fåtal människor har överlevt. 

En man och hans son har huvudrollerna i boken. Man får inte veta deras namn eller hur gamla de är. Pojken uppfattar jag som mycket ung och han skulle inte överleva utan hjälp av sin far. De har allt de äger i en gammal kundvagn och det släpar de med sig över det dammiga karga landskapet. Målet är kusten och att hitta fler vänligt sinnade överlevare.

På sin vandring ställs de inför såväl svåra beslut som livsfarliga attacker från onda överlevare. Frågan är om de någonsin kommer fram till kusten och om de lyckas ta sig dit...vad kommer de att hitta.

Det här är en vansinnigt beroendeframkallande bok, men den är bitvis svårläst. Särskilt i de delar där mannens förvirrade trötta hjärna fylls av minnen och tankar i ett enda virrvarr. 

Jag rekommenderar boken! Det är en läsupplevelse som man med skräckblandad förtjusning inte kan lägga ifrån sig. LÄS DEN!

Maria Bohlin 170820