The young world - Den nya världen

  Andra delen i serien The young world
Precis som i första delen  får läsaren följa Donna och Jefferson i deras kamp som kort sagt handlar om att rädda civilisationen. Det är action från första till sista sidan och vid flera tillfällen händer det spännande saker som man inte har förväntat sig. Det är uppfriskande att läsa en bok där det inte alls går att förutspå slutet. Självklart ser jag fram emot nästa del!

I den förra boken fick man reda på att ett virus dödat alla små barn och alla vuxna över arton år. De tonåringar som var kvar i livet dog alla i anknytning till sin artonårsdag. Jefferson, Donna och deras vänner lyckades få tag i ett botemedel.Naturligtvis med livet som insats och med fler liv än en katt!

Det visade sig att alla vuxna och små barn i hela världen INTE var döda. Bara de som bodde i USA när viruset slog till. Dessutom verkar andra nationer vara på jakt efter Jefferson och hans vänner. Inte nog med det. Det verkar som om resten av världen bara ha tittat på katastrofen likt åskådare på en arena. Sanningen om viruset är inte vacker och det är inte alls roligt att veta att man bara är en bricka i ett politiskt spel.

I den här boken är Donna, Jefferson, Brainbox och de andra fångar hos vuxna som uppenbarligen inte alls har dött. Det finns en helt vanlig värld utanför USA och det rör minst sagt runt i grytan.

Nu består uppdraget av att åka tillbaka till Manhattan för att dela ut botemedlet till resten av överlevarna, vilket är ett självmordsuppdrag eftersom de tonåringar som ännu lever har grupperat sig och alla är i strid på liv och död med alla.

Ett annat problem är att Donna och Jefferson skiljs åt när de försöker fly med botemedlet från de vuxna som håller dem fångna. Jag avslutar med ett citat från denna dramatiska scen och det är ur Donnas perspektiv:

Jag springer mot bränsleluckan slangen är fäst vid, grabbar tag och rycker, men mina händer bara glider. Lågan kommer närmare och närmare medan jag försöker lossa slangen. 

Och det hugger till i bröstet när jag slutar hoppas att jag ska klara det och hinna tillbaka, och istället börjar jag hoppas på att jag ska få loss slangen och rädda de andra innan jag dör. 

Jag hör rop bakom mig och kastar en blick över axeln. Jefferson lutar sig ut genom helikopterdörren och ropar mitt namn, men Chapel och skäggkillen håller honom fast. 

Jag vrider om kopplingen i änden av slangen, den lossnar med ett tillfredsställande klick och slangen faller till golvet samtidigt som det utspillda bränslet fattar eld. 

Chapel ropar något till piloten och helikoptern lyfter. 

Och jag halkar och ramlar och känner metallgolvet träffa mig i ansiktet, och jag hinner knappt rulla över på rygg för att se helikoptern bli mindre och mindre och sväva upp mot den mörka himlen. 

Jag vill res mig upp och fånga den, men benen lyder mig inte. 

Så ser jag den försvinna bland de låga molnen, och inom mig säger jag farväl.

Maria Bohlin 160515