Jag lever, tror jag

Jag lever, tror jag handlar om när Kim förlorar en av sina bästa kompisar i en bilolycka. Kim grubblar på om det verkligen var en olycka. Hon slutar nästan leva och går in i sin sorg. Livet slutar helt enkelt fungera.


Omgivningen oroar sig för Kim. Hon pratar med psykologer och kuratorer, men hur ska ett samtal ge henne Moa tillbaka? Citat från första sidan och bokens inledning.

Det är tisdag när det händer.  

Jag har alltid tänkt att man kommer att få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Att det skulle vara storm ute, som värsta syndafloden, eller att jorden skulle drabbas av jordbävningar, meteoriter som störtade från himlen. Kanske lite som Egyptens tio plågor, typ. Jag hade aldrig trott att de skulle vara en dag som alla andra.

Kim börjar ifrågasätta meningen med saker. Hon ska snart ta studenten, men har svårt för att se framåt i tiden. Hennes motivation sjunker och hon fastnar i sin sorg. Här är ett citat från sidan 7.

dag fyra

Är det inte konstigt att hela ens liv kan gå i kras, men allt man kan tänka på är att man ska ha redovisning om Hare Krishna? Fem minuters redovisning, fem minuter av hela mitt liv, som i slutänden inte kommer att betyda ett skit. På ett år går det femhundra tjugofemtusen minuter och om jag skulle bli åttio år...skitsamma, det är en massa minuter. Och vem bryr sig om fem minuters svammel om Hare Krishna? Det lär ju inte hamna på mitt CV, precis. 

Boken är indelad i stycken och varje stycke har en rubrik. Det är Kim som räknar hur många dagar som gått dagar Moas död.


Ibland finner man tröst på oväntat håll. Vem hade till exempel kunnat ana att Kim skulle få tröst mitt i natten på kyrkogården. Det är där hon träffar Stig. Han har förlorat sin fru och Kim känner att den gamle mannen är den ende som hon kan prata med.


Jag lever, tror jag är en realistisk bok som är lätt att ta till sig. Man kan känna Kims sorg sida för sida. Jag rekommenderar den verkligen!


160530 Maria Bohlin