Jenny Valentine är en av mina absoluta favoritförfattare!!!ELD FÄRG ETT handlar om Iris som nyligen har fått veta att hon har en pappa. En pappa som älskar henne och som sökt efter henne i tolv år. Han heter Ernest. Det är bara ett problem och det är att pappan är sjuk och döende. De får en kort intensiv tid tillsammans och det är då Iris får reda på att hennes pappa har letat efter henne under alla år.
Iris mamma Hannah och Ernest är fortfarande gifta, men det är inte något som Hannah tar på större allvar. Hon är ihop med en uppåtsträvande skådespelare som heter Lowell. De är båda besatta av pengar och det är därför Hannah aldrig har skilt sig från Ernest. I Hannahs värld lämnar man inte någon med pengar.
Nu när Hannah vet att Ernest är döende tar hon med sig Iris och Lowell hem till Ernest för att lägga beslag på hans miljoner. Ernest är nämligen en mycket förmögen man. Han samlar på konst och har genom året skrapat ihop en ansenlig samling dyrbarheter.
Iris är en trasig själ. För att dämpa sin ångest tänder hon eldar. Till en början små brasor, men samtidigt som ilskan inom henne växer blir också brasorna större. Den sista brasan håller på att förvandla skolan till en askhög. Det är då Hannah bestämmer sig för att plocka fram ässen ur rockärmen och återvända hem till sin sjuke man.
Iris har en bästa vän. Han heter Thurston och är några år äldre än Iris. Det började med en stark vänskap, men precis innan Hannah tar med sig Iris till sin far på andra halvan av jordklotet blir Iris och Thurston ovänner. Ett av Thurstons många skämt går överstyr och Iris blir riktigt förbannad på honom. Det är sista gången de ses.
ELD FÄR ETT är en riktigt bra bok, precis som alla andra böcker av Jenny Valentine. Boken kräver läsvana, men jag lovar att det är värt lite tid att läsa den. HELT UNDERBAR! Avslutar med ett citat från Iris allra första brasa:
Jag var tolv, det var min första riktiga eld, och jag var ensam. Jag gömde mig i en ihålig ek i en tyst sänka i Griffith Park, släpade in hopsamlade pinnar och barkbitar likt en arbetsmyra. Jag byggde den noga. Jag tog god tid på mig. Jag hade en av Hannahs tidskrifter hoprullad i bakfickan för att tutta på med, svältfödda damer i tajta brallor med ännu tajtare leenden. Jag måste skrynkla ihop sidorna precis lagom mycket - för löst, och de skulle slockna innan träet tog eld, för hårt, och de skulle inte brinna alls. Jag hade sett Lowell göra det massor av gånger på den trånga, överväxta gården som hörde till vår lägenhet. Nu var det min tur.
Jag hade bara en enda tändsticka. Jag minns inte var jag hade hittat den. Jag höll upp den, och till och med jag kunde se hur liten och ömklig den såg ut, hur liten chansen var att den skulle kunna sätta igång nåt som var värt att skryta om. Jag andades in och drog tändstickan över min sandiga skosula, kände beröringen, hörde den lilla luftpuffen när den fattade eld. Och sen lyfte jag brinnande upp den inom synhåll. Det var spännande. Det var alltings början där i min hand.
Jag skyddade den lilla lågan, flyttade den långsamt så att luftmotståndet inte skulle släcka den, och satte den sen mot det hopknycklade pappret. De leende damerna förvreds och svartnade och röken steg i en grå regnbåge. När elden f<lammade upp kände jag hettan ändra form och dansa framför mig som en vätska, som magi. Jag visste inte att en låga kunde brinna i så många nyanser. Alla färger i världen måste ha funnits i den där elden, och att se den brinna var mäktigt. Jag har aldrig känt så igen som den där första gången, aldrig riktigt.
160522 Maria Bohlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar