fredag 18 april 2014

berövad

berövad - en otäck historia som kopplar ett magnetiskt grepp om läsaren redan på första sidan!
AV: Liz Coley
Jag "plöjde" igenom bokens 304 sidor på ett par timmar. Det gick helt enkelt inte att sluta läsa!

Boken börjar med att en ensam flicka kommer gående på vägen. Hon har en plastkasse i handen. Hon vet vart hon är på väg och vem hon är, men inte hur hon har kommit dit. Flickan är Angie och hon har varit försvunnen i tre år, men det vet hon inte ännu. Hon är bara på väg hem, precis som så många gånger förut.
  Hennes föräldrar får en chock när deras försvunna dotter plötsligt uppenbarar sig i hallen som om ingenting har hänt. Det är bara det att hon är tre år äldre, men det vet Angie inte. Hon tror att hon är tretton år. Hon förstår ingenting och vet inte att tre år har passerat sedan hon klev in genom familjens ytterdörr den senaste gången. 
     Kommissarie Brogan, som arbetat med försvinnandet tar hjälp av psykologen Lynn Grant för att försöka ta reda på vad som hänt och sakta med säkert nystas sanningen upp. Det är inte något trevligt och helst något man inte vill varken läsa eller höra talas om. Sanningen är hemskare än man kan föreställa sig.
      Angie försvann under ett läger en natt när hon skulle upp och kissa i skogen. Hon kidnappades av en man och har hållits fången i en isolerad stuga i skogen som hans hustru. För att överleva galenskapen har Angie skapat flera personligheter som tar över hennes kropp när det blir för jobbigt. Här är några av dem: "Lilla hustrun", "Skvallerbyttan", "Flickscouten", "Slampan" och "Ängeln". Psykologen hjälper Angie att försonas med det förflutna och att hitta de olika personligheterna som gömmer sig i hennes huvud.
     Att återvända till ett normalt liv är inte lätt. Föräldrarna vet inte hur de ska handskas med situationen och Angies före detta pojkvän Greg har blivit ihop med en av hennes bästa kompisar, Liv. Den som blir ett ankare att klamra sig fast vid är Kate, som också är en gammal kompis och som står med båda fötterna på jorden. Hon accepterar Angies olika personligheter och tycker nog att det är lite spännande, för hon lyssnar gärna på historier om vad de olika personligheterna har hittat på. Hon kommer med goda råd och bara att hon alltid ställer upp betyder mycket för Angie.  
     När pressen får nys om att den försvunna flickan har återvänt är kaoset ett faktum. Ännu värre blir det när Angie sakta men säkert får sanningen om vad som hänt henne presenterad för sig med hjälp av psykologen och de olika personligheterna. En sanning som är så fruktansvärd att man blir alldeles tårögd.
OM JAG HADE VARIT DU SÅ SKULLE JAG SE TILL ATT FÅ FATT I DEN HÄR BOKEN SÅ FORT SOM MÖJLIGT!  DEN ÄR VEDERVÄRDIG, MEN SAMTIDIGT ALLDELES FANTASTISK. Mina tankar går till alla flickor som rövats bort av galningar och till deras anhöriga. Jag avslutar med ett citat från bokens början när Angie kommer gående längs vägen:

Angie svepte med blicken över husen längs återvändsgatan. Hon kände igen allihop, tack och lov. Bilarna på uppfarterna såg bekanta ut, vilket lugnade henne tills hon fick se mrs Harris rulla in en barnvagn i garaget. Mrs Harris hade inga barn. Hon började springa och kände för första gången blåsorna på fötterna och värken i benen. Hem, hon måste hem. Naturligtvis. Hon hade gått vilse i skogen. Nu var hon hemma. Hon trevade efter nyckeln under den flätade bastmattan och låste upp den röda ytterdörren. "Mamma!" ropade hon. "Mamma, jag är hemma." Hon gick in. (citat från sidan 13)

140418
Maria Bohlin
  

KIM145

Kim är en tonårstjej som hela tiden lyckas hamna i trubbel, mycket på grund av att hon lägger märke till detaljer, men också för att hon inte kan låta bli att lägga sin näsa i blöt. Hon påminner om en spårhund med nos för brott.

För en tid sedan räddade hennes granne, Jack,  henne från en knarkliga som Kim naturligtvis var tvungen att stoppa på egen hand. Nu lider hon av panikångestattacker, men inte ens det får henne att låta bli skumma saker. Här är ett citat från ett äventyr där Kim är ute och spanar alldeles själv mitt i natten:
En blå tavla på väggen till höger om mig visade att det fanns åtta våningar i huset. Massor av okända namn syntes, inte lätta att urskilja för mina ofokuserade näthinnor. Vad gjorde jag egentligen här? Mitt i natten. I ett främmande hus. Jag visste ju inte ens om mannen med den gröna bilen bodde i huset. Han kanske bara hälsade på någon, och hur som helst hade jag ju inga bevis för att det var något konstigt med honom. (sidan 69-70)
Allt började med att Kim lade märke till en skum bil som körde snabbt förbi henne. En kvinna satt i baksätet och viftade med armarna mot Kim där hon gick längs vägen. Det var inte någon hon kände och hon grubblade länge på om det kunde ha varit ett barn. Sen ser hon samma bil vid flera tillfällen och den har registreringsnummer KIM145. Kanske lägger Kim märke till det extra mycket, eftersom det är hennes eget namn på skylten. Oavsett vilket så har detektiven i Kim vaknat och det finns inget annat att göra än att ta reda på om det verkligen är något skumt med det hon har sett.


Både Kim och Jack brukar spela basket hemma på gatan. De är båda med i en basketförening, men förutom sitt gemensamma intresse så har de ingenting gemensamt. De kivas och bråkar en hel del och ibland verkar de inte alls tycka om varandra. I alla fall inte förrän de kysser varandra. Det blir en kyss som får luften att både spraka och gnistra.


KIM145 är en ganska lättläst bok med lagom dos spänning blandat med kärlek. Den har 136 sidor och det går snabbt att läsa den. En helt ok bok!
140418
Maria Bohlin


fredag 11 april 2014

TRASIG SOPPA

   TRASIG SOPPA
Rowan Clark heter huvudpersonen i Trasig soppa. Det är en underbar bok som handlar om sorg, saknad, vänskap, kärlek och om hur en familjelycka kan slås i spillror på grund av en tragedi. Den är inte bara sorglig och tung, för den ger också läsaren tro, hopp och glädje. En bok fylld av värme med ett innehåll som får läsaren att tänka efter.

Den före detta helt vanliga familjen Clark bestod av mamma, pappa, storebror Jack, Rowan och lillasyster Stroma. Så såg familjen ut innan Jack drunknade under en utlandsresa. Konsekvenserna för familjen blir svåra. Mamma förvandlas till en knappt levande zombierobot och tillbringar nästan dygnets alla timmar nedbäddad i sängen. Ibland hasar hon sig ut i köket för att ta en kopp te, men för hennes del har både världen och tiden stannat. Pappa har flyttat hemifrån och förvandlats till en "intet-ont-anande-varannan-helg-pappa". Rowan har blivit expert på att dölja den brutala sanningen, nämligen att det är hon som håller allt flytande och exempelvis tar fullt ansvar för sin lillasyster Stroma och ser till att mamma kommer iväg på sina läkarbesök. Rowan är stark och biter ihop, trots att hon är smärtsamt medveten om att hennes älskade storebror aldrig kommer att komma hem igen.

Rowan lär känna Bee, en lite äldre tjej som skulle ha gått i Jacks klass, om han fortfarande hade varit vid liv. Bee bor med sin ensamstående pappa och den lille pojken Sonny, som är i tvåårsåldern. Rowan tar för givet att han är Bees lillebror. Bee blir ett stort stöd för Rowan och hjälper till att passa Stroma och Rowan behöver lite ledigt en stund ibland.

En dag händer något som kommer att förändra livet för alla inblandade.
Det var inte mitt.  
Jag hade inte tappat det, men killen i kön sa att jag hade det.  
Det var ett fotonegativ, ett ensamt, alldeles repigt och nött. Jag kunde inte ens se vad det föreställde, för hans tumme och pekfinger höll för det mesta. Han räckte fram det till mig som om inget annat skulle hända förrän jag tog det, som om han inte hade något annat för sig än att vänta.  
Jag ville inte ta emot det. Det sa jag. Jag sa att jag inte ens ägde en kamera, men killen bara stod där med en min som säger "jag vet att jag har rätt".  
Han hade ett snällt ansikte. Vänliga ögon, bred mun, allt det där. Det hade gått en flisa ur en av hans framtänder, det saknades en bit.  
(sidan 5)
Ovanstående citat beskriver det första mötet mellan Rowan och Harper. Ett möte som blir en vändpunkt för Rowan. Det visar sig senare att fotonegativet är en bild av Rowans döde bror, Jack. En fantastisk bild, som visar en lyckligt leende Jack, precis så som Rowan minns honom. Det är bara det att Rowan aldrig har sett fotot tidigare och hon är 100% säker på att det inte var hon som tappade negativet.
En person jag inte kände hade gett mig nåt jag aldrig sett tidigare, men som visade sig vara mitt. Hur borde jag känna mig? Hur kunde det vara mitt om jag aldrig hade sett det? Om jag inte hade en aning om att något existerade, hur lyckades jag då tappa det? (sidan 42)
Jenny Valentine är en suveränt duktig författare!

140411
Maria Bohlin

Mitt klimatkatastrofala liv

Laura Brown bor med sin familj i London. Det är år 2015. På grund av att vi människor har överkonsumerat och slösat med naturtillgångarna under många år är samhället på väg att kollapsa. Den engelska regeringen har infört ett ransoneringssystem av koldioxidutsläpp, där alla får en viss mängd energi att förbruka varje månad. Världens klimat har fått knas och är det inte ökentorka så vräker det ner regn eller så blåser både hus och människor all världens väg. I-länderna håller på att förvandlas till u-länder och kaos råder på flera platser runt om i världen. Europa ligger risigt till och situationen blir hela tiden värre och värre.

     Familjen Brown består av mamma Julia, pappa Nick, Laura och hennes storasyster Kim. Det är en dynamisk familj. Mamma jobbar mycket, pappa blir arbetslös och siktar på att omvandla familjens trädgård till ett självhushåll, Kim är på väg att bli kriminell och Laura lever för sin rockgrupp, Angels och för den snygge grannkillen Ravi.
Pappas ungtupp är en helt manisk fågel. Den sparkade igång kl. 04.00 och gol  
tre timmar i sträck. Klockan sex gav jag upp, gick in i vardagsrummet och begravde 
huvudet i soffkuddarna, bara för att få dem bortslitna strax därpå.  
Jag kisade upp mot Kims ansikte.  
"Vad är det som pågår? Vad gör alla de där vilda djuren här?" 
"Det är pappas", stönade jag. "Han har bytt in Saaben mot dem".  
"Åh, du skämtar! Vad sa mamma?"  
"Packade en väska och stack."  
Kim damp tungt ner på soffan. "Jaha, det var det. Nu har de tappat greppet totalt."  
(sidan 170)
Medan pappa kämpar med att odla bönor och grönsaker och ta hand om familjens nya fyrbenta medlemmar, kämpar Laura med att fixa skolan, vilket inte alls går bra. Hon känner sig som förälder till sina bråkande föräldrar och önskar inget hellre än att bo i en NORMAL familj.
     Vädret har spårat ur fullkomligt och värmeböljor, torka, kyla och översvämningar avlöser varandra. Laura försöker hitta egna små överlevnadsstrategier, medan hennes familj glider allt längre ifrån varandra.
Lördag 18 juli Helt normal frukostscen i morse. Jag stirrade på en karta över Devon, pappa stirrade på trädgården, Kim stirrade på baksidan av ett paket Frosties, inkopplad på sin e-pod. Plötsligt ställde mamma ner mjölken på bordet med en smäll. "Varför pratar vi aldrig med varandra längre?"  
Kim drog ut en hörsnäcka ur örat. "För att vi inte gillar varann. Och nu finns det ingen annanstans att fly än till tystnaden."  
Jag avskyr att medge det, men ibland beundrar jag verkligen min syster.
Söndag 19 juli Jag har börjat smyga in i köket på nätterna och öppna kylskåpsdörren för att svalka mig. Gud, jag skulle kunna döda för att få sova därinne, bredvid keson. (sidan 189)
När Laura tror att det inte kan bli värre, så är det precis det som sker. Till sist handlar det inte längre om koldioxidransonering, utan om att överleva dagen.
     Läsaren får kliva in i en dyster framtid. Jag kunde inte låta bli att fundera över om det är så här det kommer att bli för nästa generation som växer upp. Vad händer när vi har huggit ner alla skogar, förgiftat alla vattendrag och förbrukat alla energikällor? Kommer den globala uppvärmningen som så ofta diskuteras i media att påverka oss i allt högre grad? Blir antalet naturkatastrofer i världen fler? Och när kommer nästa pandemivarning? Vad är det för värld vi lämnar över till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn? Kan vi göra något åt det?
     Jag tycker att alla borde läsa den här boken, inte bara för att man får sig en tankeställare, utan för att den har ett så brett innehåll. Familjeliv, kärlek, vänskap, musik, konflikter och katastrofer av olika slag i en lagom spännande dos.





140411



Maria Bohlin

EVIG NATT

    EVIG NATT (2011)
I bokens början får man följa den unge mannen Jack Miller och hur han förbereder en expedition till det arktiska Gruhuken. Jack, Algie och Gus färdas med båten Isbjörn till Gruhuken. Med sig har de en flock draghundar. Jack, som inte är någon djurvän, tycker att de flåsande bestarna mest är till besvär.

    Skepparen på Isbjörn, Eriksson, är inte alls förtjust över att de ska åka till just Gruhuken, men han vill inte säga varför och det är först när Isbjörn har lämnat av dem och sedan  återvänder till civilisationen som Jack inser att allt inte står rätt till på Gruhuken.
Jag var medveten om ljuden omkring mig - vinden, vattnet, min flåsande andning - men på något sätt gjorde de där ljuden bara tystnaden djupare. Jag kände den som en fysisk närvaro. Väldig. Överväldigande. Jag insåg att den här platsen är och alltid kommer att vara Ingen-mans-land. Jag antar att det är ofrånkomligt att Gruhuken då och då kan göra mig lite illa till mods. (sidan 80)
Till att börja med tror Jack att han inbillar sig saker för att han inte är van med den kompakta tystnad och stillhet som omger Gruhuken, men det tar inte lång tid innan han förstår att stället är hemsökt. Det finns något där som inte borde finnas, men Jack vågar inte säga något till gus och Algie. Han är rädd för att de ska reta honom.
Det kröp i skinnet på mig. Jag fick hjärtat i halsgropen. Jag kunde inte andas. Mina sinnen var på helspänn. Min kropp visste före mig att det fanns något här. Trettio meter längre bort var det en skepnad som rörde sig på klipporna. Jag försökte ropa. Tungan fastnade i gommen. (sidan 102)
En dag blir Gus sjuk. Man konstaterar att det är blindtarmen. Algie följer med när räddningsbåten transporterar Gus till sjukhus. Kvar vid Gruhuken är Jack och alla hundarna. Jack har helt ändrat uppfattning när det gäller hundarna och till och med fått en bästa vän i hunden Isaak.
     Ensamheten tär på Jack och han vet inte om det är galenskapen som är på väg att sätta klorna i hans medvetande, men han vet att han är rädd. Riktigt ordentligt rädd!
Jag höll på att torka snön ur ögonen när jag såg någon stå vid dörren. Jag blev så förskräckt att jag fick snöskorna i kors och föll och slog höften i en sten. 
     Och naturligtvis var det inte någon där, det var bara björnstolpen.Dumbom. Vad är det med dig, Jack? Snart blir du väl rädd för din egen skugga. (sidan 129)
Jack blir  paraniod och beslutar sig för att såga ner den hemska björnstolpen med de mörka fläckarna en gång för alla. Han inbillar sig att stolpen kommer närmare huset. Men stolpar kan inte förflytta sig på egen hand. ELLER, kan de det?
Jag har redan varit här ensam i en vecka. Det känns som en månad. Hur ska jag stå ut i två veckor till? (...) Två veckor. Det blir i mitten av november. Jesus. Kommer havet att vara öppet då? Kan de ta sig hit? Whisky. I massor. Det är modellen. (sidan 133)
Frågan är om Jacks vänner kommer att hina återvända till lägret i Gruhuken innan havet fryser till is och innan Jack blir galen. Om det inte kommer innebär det att Jack måste tillbringa hela fyra månader i ensamhet på denna tysta och ogästvänliga avkrok. Han vet inte ens om han klarar fyra DAGAR till. När Jack tror att det inte kan bli värre, är det någon eller något som släpper ut hundarna så att de rymmer. Kvar i lägret finns Jack, bara Jack.

Åtminstone så tror man att han är ensam. En sak är säker - han skulle garanterat ha föredragit ensamheten om han hade haft en chans att välja. Det har han inte!

Det här är en av de läskigaste böcker jag har läst. Helt i klass med DAHRLA 172 timmar på månen. Läs den om du vågar...
140411
Maria Bohlin

Mycket mer än så

     Mycket mer än så
Auden ska tillbringa sommaren hos sin pappa och hans nya fru, Heidi och deras nyfödda dotter, Thisby. De bor i den lilla kuststaden Colby och har ett hus vid stranden. Audens pappa är författare och håller på att avsluta en bok. Han är helt uppslukad av sitt arbete och varken hör eller ser. Heidi håller på att bryta ihop av sömnbrist och lilla Thisby bara skriker. Auden kan inte sova om nätterna och hjälper därför till med Thisby ibland. Dessutom ger Heidi Auden ett jobb i sin klädesbutik Clementine´s, där Maggie, Leah och Esther är anställda.

I vanliga fall bor Auden hos sin mamma som är högutbildad och jobbar på ett universitet. Mamman förväntar sig att Auden ska följa i hennes fotspår och fokusera på sina studier. Auden är den ambitiösa och duktiga flickan som alltid har gjort allt för att leva upp till sina föräldrars höga ideal. Hennes storebror Hollis är raka motsatsen. Han lever ett kringflackande liv runt om i världen och stannar aldrig länge på samma ställe.

I Colby blir Auden vän med Maggie, Leah och Esther som introducerar henne i "tjejernas värld". Auden har nämligen aldrig umgåtts med jämgamla och det är en helt ny värld som öppnar sig för henne. Deras allra första möte blir katastrofalt, eftersom Auden förvånat sig själv genom att hångla med en kille ute på sanddynorna redan första kvällen i Colby. Hon ångrar det djupt, men gjort är gjort. Hon ångrar sig ännu mer när det visar sig att det var Maggies kille hon hånglat med. I nedanstående citat från sidan 62 befinner sig tjejerna på Clementine´s och det är allra första gången de träffas.
"Jake hånglade med en annan tjej igår kväll" sa plötsligt den första tjejen. På Udden." Helvete tänkte jag. "Va?" flämtade Maggie. "Leah!" sa den andra tjejen. "Herregud, jag tyckte vi sa att vi skulle ta det försiktigt. "Du ville ta det försiktigt Esther", svarade Leah. "Jag sa bara att vi skulle göra det snabbt och genast, som när man vaxar benen." "Menar ni allvar?" Maggies röst var gäll och spänd, och jag drog mig längre in bakom baddräkterna och undrade om det fanns någon nödutgång. "Hur vet ni det? Vem var det? Jag menar, hur..."
Här tror man som läsare att det är kört, men under sommarveckorna utvecklas en djup vänskap mellan tjejerna och Auden inser att hon har haft fel och att hon påverkats av sin mammas fördomar gentemot kvinnor och vad som i mammans ögon är världsliga ting. Man behöver inte vara obegåvad bara för att man klär sig tjejigt och beter sig som en tjej.

Det finns saker som Auden aldrig har upplevt när hon var liten. Saker som andra barn gör under sin uppväxt och som liksom hör till barndomen och uppväxten. Ett exempel är att cykla. Auden kan inte cykla. Hon har heller aldrig varit på examensbal, eftersom hennes date backade ur på grund av en (enligt honom) viktig föreläsning.

I Colby bor Eli. Han kan liksom Auden inte heller sova på nätterna och de hittar varandra och håller varandra sällskap under de mörka timmarna. Auden har aldrig kunnat prata med någon på samma sätt som hon kan prata med Eli. De pratar om allt. Tillsammans med Eli bestämmer hon sig för att ta ikapp de saker hon aldrig gjorde som barn.

Precis som en bra roman ska ha, så har Mycket mer än så problem som måste lösas. Här är några exempel: Audens pappa lämnar Heidi och Thisby, Eli bär på en djup sorg och Hollis presenterar till sin mammas stora förtret en ny flickvän och den här gången verkar han mena allvar.

Mycket mer än så är en "feel-goog-roman" som man bara måste tycka om. Läsaren fångas direkt på sidan ett och här kommer ett smakprov:
Hej Auden!!  
Det var det extra utropstecknet som störde mig. Min mamma skulle ha kallat det svulstigt, yvigt, överdrivet. Själv tyckte jag bara att det var irriterande, precis som allt annat hos min styvmamma Heidi.
Jag hoppas att du har några härliga sista skolveckor. Här har vi det bara bra! Vi håller på med de sista förberedelserna innan din syster kommer. Hon har sparkat som en galning den senaste tiden. Det känns som om hon över karate där inne! Jag har fullt upp med att sköta affärerna (så att säga) och fixa de sista detaljerna i barnkammaren. Allting går i rosa och brunt, det blev jättetjusigt. Jag skickar med ett foto så du kan se själv.  
Din pappa jobbar för fullt med sin bok. Jag får väl se mer av den nattugglan när jag är uppe med bebisen. Jag hoppas verkligen att du har lust att komma och hälsa på oss när skolan är slut. Det vore så roligt, och du skulle göra den här sommaren mycket mer speciell för oss. Kom när du vill, vi längtar efter dig! Kram Heidi(och din pappa, och bebisen som snart kommer)
Det räckte med att läsa hennes meddelande för att jag skulle bli alldeles trött. Delvis berodde det på hennes upphetsade sätt att skriva - det var som om någon stod och gastade en i örat - men också på Heidi själv. Hon var helt enkelt så svulstig, yvig, överdriven. Och irriterande.

140411
Maria Bohlin

LIV & LOVISA

LIV & LOVISA
Författare: Emma Granholm (2008)
Den här boken handlar om Liv och Lovisa i Ekensvik. De går sista terminen i årskurs nio och de hatar varandra. Liv bor med sin mamma i en sunkig tvårumslägenhet och mamma har alltid om t om pengar, eftersom hennes hårsalong inte går så värst bra. Liv har aldrig träffat sin pappa, men när hon var nio år gammal hörde hon, genom att tjuvlyssna på ett samtal mellan mamman och en väninna, att det fanns tre tilltänkta pappakandidater. TRE. 

Liv umgås med Rick och Tanja och sedan ett år tillbaka har de planerat en resa till MAllorca tillsammans med Ricks moster. Liv har alltid sin armékniv i fickan. Den är som en lyckoamulett för henne, en trygghet som hon kan fingra på när det blir för jobbigt.

Lovisa är Livs raka motsats. Hon ser ut som en fotomodell, bor i en flott villa med pool tillsammans med sin pappa och hon har höga betyg i allt. Lovisa är kompis med Sara och Veronica. Hon har en pojkvän som heter Niklas och han är en riktig snygging. Enligt Liv har Lovisa ett helt perfekt liv och precis allt man skulle kunna önska sig.
- Och vad säger du om det här då?  
Morsan snurrar runt igen. Nu har hon en guldkedja runt halsen. Från den  
hänger tre små gnistrande stenar.   
-Vad är det där? säger jag, släpper tidningen och reser mig upp.  
-Tycker du inte att det är fint? säger morsan och fingrar på kedjan.

Jag går fram till henne och granskar halsbandet på närmare håll.  
-Är det där också nytt?frågar jag. Hur fan har du haft råd med de här  
grejerna?  
Morsan håller ut sina armar och snurrar runt ytterligare en gång. Den röda  
kjolen står ut kring henne.  
-Presenter från Martin, säger hon.  
-Jaha, säger jag.  
Jag plockar upp Cosmon och sjunker ner i soffan igen, slänger mina ben  
över armstödet precis som förut.  
-Snart skulle jag vilja att du träffade honom.  
-Morsan! (sidan 54-55)
Vad Liv inte vet är att Martin är Lovisas pappa. När Liv och Lovisa får reda på hur det lgiger till går världen mer eller mindre under för dem båda två.
- Jag är inte dum i huvudet, säger Lovisa. Jag vet vad din morsa är ute  
efter: min pappas pengar.  
Jag stoppar in ena handen i fickan. Kramar om armékniven. Hårt.  
-Skitsnack!  
-Har du sett grejerna han har köpt till henne? Den där röda klänningen,  
halsbandet med diamantörhängen - har du nån som helst aning om hur  
dyra de var?  
-Det är väl för fan inte hennes fel att han ger henne presenter.  
-Vänta bara, säger Lovisa. Jag vet vad hon vill. Snart kommer hon att hitta  
på nåt som gör att hon och du kan flytta in hos oss, så att hon kan slå igen sin  
skabbiga frisersalong för gott och bara leva på min pappa.

Jag pressar ihop handen ännu hårdare om kniven. Jag kramar den så hårt att  
det gör ont i både fingrarna och handflatan.  
-Du vet ingenting om min mamma, säger jag. Du vet ingenting om oss! (sidan 65-66)
Det värsta är att Lovisas farhågor besannas, men inte av den anledningen som hon förutspår. Liv och hennes mamma får fuktskador i sitt badrum och måste riva ut hela badrummet. De kan inte bo i lägenheten under tiden, så Lovisas pappa erbjuder dem att bo hemma hos Lovisa och honom.















Livs mamma och Lovisas pappa är jättekära. De märker inte hur det står till mellan döttrarna. Både Liv och Lovisa gör jättemånga dumma saker mot varandra och hatet byggs på. Till sist bubblar det över och det hemska händer. Det där som aldrig går att ta tillbaka. Det där som aldrig kan glömmas bort.

LÄS BOKEN!!!

140411
Maria Bohlin