Mitt klimatkatastrofala liv

Laura Brown bor med sin familj i London. Det är år 2015. På grund av att vi människor har överkonsumerat och slösat med naturtillgångarna under många år är samhället på väg att kollapsa. Den engelska regeringen har infört ett ransoneringssystem av koldioxidutsläpp, där alla får en viss mängd energi att förbruka varje månad. Världens klimat har fått knas och är det inte ökentorka så vräker det ner regn eller så blåser både hus och människor all världens väg. I-länderna håller på att förvandlas till u-länder och kaos råder på flera platser runt om i världen. Europa ligger risigt till och situationen blir hela tiden värre och värre.

     Familjen Brown består av mamma Julia, pappa Nick, Laura och hennes storasyster Kim. Det är en dynamisk familj. Mamma jobbar mycket, pappa blir arbetslös och siktar på att omvandla familjens trädgård till ett självhushåll, Kim är på väg att bli kriminell och Laura lever för sin rockgrupp, Angels och för den snygge grannkillen Ravi.

Pappas ungtupp är en helt manisk fågel. Den sparkade igång kl. 04.00 och gol  

tre timmar i sträck. Klockan sex gav jag upp, gick in i vardagsrummet och begravde 

huvudet i soffkuddarna, bara för att få dem bortslitna strax därpå.  

Jag kisade upp mot Kims ansikte.  

"Vad är det som pågår? Vad gör alla de där vilda djuren här?" 

"Det är pappas", stönade jag. "Han har bytt in Saaben mot dem".  

"Åh, du skämtar! Vad sa mamma?"  

"Packade en väska och stack."  

Kim damp tungt ner på soffan. "Jaha, det var det. Nu har de tappat greppet totalt."  

(sidan 170)

Medan pappa kämpar med att odla bönor och grönsaker och ta hand om familjens nya fyrbenta medlemmar, kämpar Laura med att fixa skolan, vilket inte alls går bra. Hon känner sig som förälder till sina bråkande föräldrar och önskar inget hellre än att bo i en NORMAL familj.
     Vädret har spårat ur fullkomligt och värmeböljor, torka, kyla och översvämningar avlöser varandra. Laura försöker hitta egna små överlevnadsstrategier, medan hennes familj glider allt längre ifrån varandra.

Lördag 18 juli Helt normal frukostscen i morse. Jag stirrade på en karta över Devon, pappa stirrade på trädgården, Kim stirrade på baksidan av ett paket Frosties, inkopplad på sin e-pod. Plötsligt ställde mamma ner mjölken på bordet med en smäll. "Varför pratar vi aldrig med varandra längre?"  

Kim drog ut en hörsnäcka ur örat. "För att vi inte gillar varann. Och nu finns det ingen annanstans att fly än till tystnaden."  

Jag avskyr att medge det, men ibland beundrar jag verkligen min syster.

Söndag 19 juli Jag har börjat smyga in i köket på nätterna och öppna kylskåpsdörren för att svalka mig. Gud, jag skulle kunna döda för att få sova därinne, bredvid keson. (sidan 189)

När Laura tror att det inte kan bli värre, så är det precis det som sker. Till sist handlar det inte längre om koldioxidransonering, utan om att överleva dagen.
     Läsaren får kliva in i en dyster framtid. Jag kunde inte låta bli att fundera över om det är så här det kommer att bli för nästa generation som växer upp. Vad händer när vi har huggit ner alla skogar, förgiftat alla vattendrag och förbrukat alla energikällor? Kommer den globala uppvärmningen som så ofta diskuteras i media att påverka oss i allt högre grad? Blir antalet naturkatastrofer i världen fler? Och när kommer nästa pandemivarning? Vad är det för värld vi lämnar över till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn? Kan vi göra något åt det?
     Jag tycker att alla borde läsa den här boken, inte bara för att man får sig en tankeställare, utan för att den har ett så brett innehåll. Familjeliv, kärlek, vänskap, musik, konflikter och katastrofer av olika slag i en lagom spännande dos.





140411



Maria Bohlin