TRASIG SOPPA

   TRASIG SOPPA
Rowan Clark heter huvudpersonen i Trasig soppa. Det är en underbar bok som handlar om sorg, saknad, vänskap, kärlek och om hur en familjelycka kan slås i spillror på grund av en tragedi. Den är inte bara sorglig och tung, för den ger också läsaren tro, hopp och glädje. En bok fylld av värme med ett innehåll som får läsaren att tänka efter.

Den före detta helt vanliga familjen Clark bestod av mamma, pappa, storebror Jack, Rowan och lillasyster Stroma. Så såg familjen ut innan Jack drunknade under en utlandsresa. Konsekvenserna för familjen blir svåra. Mamma förvandlas till en knappt levande zombierobot och tillbringar nästan dygnets alla timmar nedbäddad i sängen. Ibland hasar hon sig ut i köket för att ta en kopp te, men för hennes del har både världen och tiden stannat. Pappa har flyttat hemifrån och förvandlats till en "intet-ont-anande-varannan-helg-pappa". Rowan har blivit expert på att dölja den brutala sanningen, nämligen att det är hon som håller allt flytande och exempelvis tar fullt ansvar för sin lillasyster Stroma och ser till att mamma kommer iväg på sina läkarbesök. Rowan är stark och biter ihop, trots att hon är smärtsamt medveten om att hennes älskade storebror aldrig kommer att komma hem igen.

Rowan lär känna Bee, en lite äldre tjej som skulle ha gått i Jacks klass, om han fortfarande hade varit vid liv. Bee bor med sin ensamstående pappa och den lille pojken Sonny, som är i tvåårsåldern. Rowan tar för givet att han är Bees lillebror. Bee blir ett stort stöd för Rowan och hjälper till att passa Stroma och Rowan behöver lite ledigt en stund ibland.

En dag händer något som kommer att förändra livet för alla inblandade.

Det var inte mitt.  

Jag hade inte tappat det, men killen i kön sa att jag hade det.  

Det var ett fotonegativ, ett ensamt, alldeles repigt och nött. Jag kunde inte ens se vad det föreställde, för hans tumme och pekfinger höll för det mesta. Han räckte fram det till mig som om inget annat skulle hända förrän jag tog det, som om han inte hade något annat för sig än att vänta.  

Jag ville inte ta emot det. Det sa jag. Jag sa att jag inte ens ägde en kamera, men killen bara stod där med en min som säger "jag vet att jag har rätt".  

Han hade ett snällt ansikte. Vänliga ögon, bred mun, allt det där. Det hade gått en flisa ur en av hans framtänder, det saknades en bit.  

(sidan 5)

Ovanstående citat beskriver det första mötet mellan Rowan och Harper. Ett möte som blir en vändpunkt för Rowan. Det visar sig senare att fotonegativet är en bild av Rowans döde bror, Jack. En fantastisk bild, som visar en lyckligt leende Jack, precis så som Rowan minns honom. Det är bara det att Rowan aldrig har sett fotot tidigare och hon är 100% säker på att det inte var hon som tappade negativet.

En person jag inte kände hade gett mig nåt jag aldrig sett tidigare, men som visade sig vara mitt. Hur borde jag känna mig? Hur kunde det vara mitt om jag aldrig hade sett det? Om jag inte hade en aning om att något existerade, hur lyckades jag då tappa det? (sidan 42)

Jenny Valentine är en suveränt duktig författare!

140411
Maria Bohlin