En av de bästa böcker jag har läst!
Skriven av Holly Goldberg Sloan(2011).
Jag vet att jag har sagt att jag har läst världens absolut bästa bok många gånger, men nu tror jag att jag har läst världens absolut bästa bok...igen! Den är underbar och snillrik. Författaren är ett geni! LÄS DEN!
Emily är sjutton är och hon bor i ett hus med sin familj som består av mamma, pappa och lillebror samt familjens matglada hund. Hennes mamma är sjuksköterska på en akutmottagning och pappan är musikprofessor på college, men han arbetar som körledare i kyrkan på söndagarna.
Första gången Emily möter Sams blick är en söndag i kyrkan, där hon har blivit övertalad att ställa upp med en solosång, I´ll be there, fullt medveten om att hon inte alls kan sjunga annat ä falskt. När hon står där och sjunger känner hon att hon måste fästa blicken mot något för att kunna fullfölja sin sång och det blir Sam på bakersta bänkraden i kyrkan som blir målet för hennes sökande ögon:
Den här killen, människan, främlingen som satt längst bak i kyrkan fick henne att känna sig konstig. Var det han, eller var det bara något inuti henne? (Citat sidan 21 - ur Emilys perspektiv)
Hon kunde egentligen inte sjunga.
Så var det bara.
Men hon var också fängslande. Hon var hudlös och blottställd
och träffade inte riktigt de höga tonerna. Men hon sjöng för honom.
Varför honom?
Han inbillade sig inte.
Flickan med det bruna håret höll sina små händer knutna vid sidorna och han kunde inte titta bort, kanske för att hon var så dålig eller för att hon såg rakt på honom och verkade sjunga direkt till honom.
Hon sa att hon skulle finnas där. (Citat sidan 17 - ur Sams perspektiv)Sam har levt ett kringflackande liv med sin psyksjuka och kriminella far och sin ständigt sjuka lillebror, Riddle, som inte pratar trots att han är i tioårsåldern. Som läsare får man reda på att pojkarnas pappa mer eller mindre har kidnappat dem från samhället och att de tvingas leva gömda och ständigt är på flykt.
Allt förändras den där dagen i kyrkan när Sam hör Emily sjunga. Så småningom lär de känna varandra. Emily anar att Sam döljer något viktigt för henne, men hon kan inte i sin vildaste fantasi ana sig till vad som döljer sig under ytan. Men plötsligt en dag är Emily och hennes familj indragna i en verklig mardröm, som inte verkar kunna sluta på något annat sätt än ett dåligt.
ALDRIG SLÄPPA TAGET berör läsaren ända in i själen och när man har läst ut sista sidan så fortsätter boken inuti huvudet som en film. Den är sorglig, romantisk och verklighetstrogen och den har alla de där ingredienserna som gör en bok riktigt bra.
Här följer ett sista citat ur boken som visar hur underbar Sam är och den här gången är citatet ur Emilys pappas perspektiv:
Han var alltid den första som vaknade vajre morgon. Han
skruvade upp termostaten på värmepannan, satte på kaffe
och släppte ut hunden.
Och idag bar han också in ett trähjärrta, byggt av hundra-
sjuttioåtta små pinnar, sammanflätade som bruna och grå
fingrar. (...)
Tim bar in det i köket och lade det på bordet. Fem minuter
senare stirrade han fortfarande på det när Debbie Bell kom
in, klädd i sin blå sjuksköterskeuniform. Hon stannade till
när hon såg sin make. (...)
"Vad är det där?"
Tim vinkade henne närmare.
"Det är fantastiskt - det är vad det är."
Debbie gick mot bordet och spärrade upp ögonen när hon
kom närmare. Hon ställde sig bredvid sin make med vördnad.
Och så stod de båda två när Emily kom in i köket. Båda vred
huvudet mot henne samtidigt.
"Vad?"
Hennes far nickade mot bordet.
"Jag tror att någon har lämnat någonting till dig.."
De skymde bordet för henne.
"Hur vet du att det är till mig?"
"Ditt namn står på baksidan." (Citat sidan 59-60)Emily förstår direkt att detär från Sam. Det bästa av allt är att han har gjort det alldeles själv. Om du läser boken så kommer du att förstå exakt hur mycket trähjärtat från Sam betyder.
140410
Maria Bohlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar