Diamanttronen- SAGAN OM ELENIEN
Första boken
Av: David Eddings (1989)
"En ensam ryttare nalkades staden. Han var insvept i en mörk, tung mantel och red en högbent, ranglig skimmel med lång mule och slöa, elaka ögon. Ryttaren var en storvuxen karl, stor på grund av grov tjock benstomme och grova senor snarare än genom hull. Hans hår var strävt och svart, och någon gång hade han fått näsan knäckt. Han red makligt, men med den tränade kämpens särskilda vakenhet.
Han hette Spjuthök. Han var åtminstone mer än tio år äldre än han såg ut för, och han bar årens nötning inte så mycket i sitt väderbitna ansikte som i något större krämpor och obehag och i de många breda, purpurfärgade ärr han hade på kroppen, ärr som värkte när vädret var fuktigt. Men ikväll kände hanar sin ålder, och han önskade sig bara en varm säng på det undanskymda värdshus dit han var på väg."(sidan 17)
Då har jag läst Diamanttronen för andra gången. Det första tillfället var för tjugo år sedan och jag vill bara meddela att boken är lika bra idag som den var då. Den handlar om en pandionriddare, Spjuthök, som är drottningens förkämpe. Han återvänder hem efter tio års landsförvisning och mycket hinner förändras på så lång tid. Hans Ehlana har blivit vuxen och drottning, men hon behöver hans hjälp för att till fullo kunna regera i Elenien.
Med den vackra kronan på sitt huvud och händerna vilande på tronens armstöd sitter hon inkapslad i ett hölje av diamant. Det enda tecknet på att hon lever är de stadiga hjärtslagen som ökar när hennes riddare faller på knä framför den magiska diamanttron som för tillfället håller henne vid liv.
Det visar sig att drottning Ehlana blivit förgiftad och om Spjuthök och hans vänner inte lyckas hitta ett botemedel, så kommer hans drottning att dö. Trollformeln som skapade det skyddande diamanthöljet uttalades av några av riddarna i Pandionorden med hjälp av styriskan Sephrenia, som behärskar magi bättre än någon annan.
Spjuthök måste tillsammans med sina vänner bege sig ut på en lång resa för att finna det rätta botemedlet. En rad utmaningar möter dem under resans gång och deras största fiende är tiden.
Med färgstarka karaktärer, rappa repliker och mycket humor får man följa Spjuthök och hans vänner över både hav och land, där obehagliga fienden hela tiden är dem hack i häl.
En fantasybok när den är som allra bäst, där det onda strävar efter att förgöra det goda och där hjältarna ibland bara har sin magkänsla att gå på för att hålla sig vid liv. Jag gillar den skarpt! Så pass mycket att jag funderar på att läsa om även del två. Den här boken är tidlös! LÄS DEN!!!
2022-04-02
Maria Bohlin
