BÖGSLUNGAN

BÖGSLUNGAN
AV: Per Aleandersson
En läsvärd bok som väcker tankar.

Max går i årskurs 9. En dag bevittnar han hur skolans biffigaste kille, Rikard knuffar in Niklas på toaletten och trycker ner hans huvud i toalettstolen. Niklas har inte en chans att slippa undan och Rikard spolar hans huvud i toaletten inför en skrattande åskådarskara. Även om Max tycker att det är åt helvete så gör han ingenting för att förhindra det som sker. Han låtsas som om han inte ser och går därifrån.

Niklas försöker göra motstånd

men har inte en chans.

Rikard tar ett rejält tag i hans blonda hår.

Några sekunder senare har Niklas huvudet

nere i wc-stolen. Rikard spolar och det hörs

jubel från några killar som glatt tittar på. (Citat från sidan 7)

Tydligen är det här något som ofta sker på skolan och som läsare kan man inte låta bli att undra:

VAR ÄR ALLA VUXNA? VARFÖR GÖR INTE NÅGON NÅGOT? VARFÖR KAN INGEN SLÄCKA ELDEN I DET HELVETE SOM DEN HÄR SKOLANS ELEVER MÖTER VARJE DAG? Man blir arg!

Max gillar egentligen Niklas, men vågar inte vara vän med honom av rädsla för att själv bli utsatt för trakasserier. Istället är Max kompis med Johan, en riktig tjejmagnet som byter tjejer som han byter strumpor. Johan är en skithög, men inte en lika synlig sådan som Rikard. Johan utnyttjar Max och låter honom göra hans läxor medan Johan träffar tjejer. Max måste ofta täcka upp för Johan. Anledningen till att Max ändå vill vara vän med Johan är att Max är lite bekväm och han känner sig trygg med Johan, som är populär på skolan och i hans sällskap är Max ohotad.

Det är mycket som rör sig i Max huvud. Han undrar vad det är för fel på honom som inte på något sätt liknar den populära Johan. Det här med tjejer verkar vara det enda intresset Johan har. Han till och med står och spanar i ett buskage på tjejer som solar topless bara för att få en skymt av deras bröst. Max tycker inte alls att det är underhållande med Johans alla upptåg. Tjejer, visst, de kan vara snygga, men Max tycker inte att det är något särskilt med dem.

En dag träffar Max en tjej, som han faktiskt gillar. Han är inte kär, men hon verkar schysst på något sätt. Johan kallar henne "tjockis" och Max börjar tröttna på honom och hans idiotiska kommentarer. Som om Johan själv skulle vara så j---a bra. Max funderar i det tysta på varför han aldrig bli kär i någon.

Johan har det jobbigt hemma. Hans mamma är alkoholist och en natt när mamman har en fyllefest som spårar ur fullständigt, ringer Johan till Max som så klart ställer upp i ur och skur. Någon tacksamhet visar Johan inte. Tvärtom. Man förstår dock varför Johan är så känslokall och avverkar tjejer på löpande band.

Ibland agerar hjärtat på helt egen hand och det är något som Max råkar ut för. Han blir plötsligt upp över öronen kär, men inte i den han trodde att han skulle bli kär i. Han märker att kärlek inte alltid är så lätt att handskas med, men han kommer i alla fall underfund med vem han är och var han står mitt tonårskaoset som brusar runt omkring.

Jag tycker att du ska läsa den här boken! Den berör på många sätt och den är varken lång eller svår.

Maria Bohlin 140327

Två systrar

Två systrar

AV: Åsne Seierstad

Två systrar är en bok som ger fler frågor än svar. Hur resonerade de två norska tonårsflickor som frivilligt lämnade sin familj och tryggheten i Norge för att resa till Syrien och kämpa med IS? 

En till synes helt vanlig fembarnsfamilj från Somalia har byggt upp ett nytt liv i Norge. De är muslimer, men inte extrema på något sätt. Barnen går i skolan och har norska vänner. Hur kan det då komma sig att döttrarna, 16-åriga Leila och 18-åriga Ayan, fattar det stora beslutet att köpa en enkelbiljett till Syrien? Deras äldre bror, Ismael, förstår ingenting. Det gör inte föräldrarna heller. Vänner och klasskamrater kan inte heller ta till sig att Leila och Ayan anslutit sig till terrornätverket ISIS, eller Daesh, som de också kallas.

Åsne Seierstad gör ett försölk att få läsaren att förstå genom att ur olika perspektiv beskriva händelser både före och efter flickornas avresa, men hur jag än vänder och vrider på mina tankar och funderingar under tiden som jag läser sida efter sida kan jag för mitt liv inte förstå deras resonemang. Inte ens när de gifter sig och får egna barn mellan motståndarnas bombanfall är de beredda att avstå från livet de har valt.

Flickornas pappa, Sadiq, försöker vid flera tillfällen åka till Syrien för att övertala flickorna att komma hem till Norge igen, men de håller fast vid sin övertygelse. Under en av sina resor är 

Sadiq nära att bli dödad. Ändå är han inte redo att ge upp sina döttrar. Allt han önskar är att få sitt vanliga tråkiga liv tillbaka.

Efter att precis ha läst sista sidan i boken är mitt inre i uppror, för jag förstår verkligen inte.

Maria Bohlin

171219