Månfågel

 MÅNFÅGEL

AV: ANGELIN ANGERBORN (2012/21)

ANTAL SIDOR: 208

Vendela Höök, snart 13 år, bor med sin pappa i en gammal lägenhet i Vinninge nära Svartån. Hennes granne och bästa kompis, Minna, har flyttat till England och Vendela saknar henne jättemycket.

En ny tjej i Vendelas ålder har flyttat in i Minnas gamla lägenhet. Hon heter Cornelia, men Vendela tycker att hon verkar konstig med sitt svarta spretiga hår och svarta kläder.

Ensamheten får Vendela att skriva ett brev till någon, vem som helst, som råkar hitta det. Hon stoppar ner brevet i ett kuvert som hon placerar mellan två stenar nere vid ån och hoppas att någon faktiskt ska hitta det.

Några dagar senare drabbas Vendela av körtelfeber och måste hålla sig i stillhet. Då upptäcker hon ett brev på dörrmattan. Hur det har hamnat där vet hon inte, men det är adresserat till "Fröken Vendela Höök". Avsändaren kallar sig Wilhelm Silveus och brevet är skrivet med ett gammaldags språk och riktigt bläck. 

Ännu märkligare blir det när Vendela upptäcker att brevets frimärke är gammalt och att poststämpeln är från 1800-talet. Hon börjar undersöka det hela och upptäcker att det inte finns någon som heter Wilhelm Silveus. Är det någon som skojar med henne?

Då börjar fler konstiga saker hända. En koltrast kontaktar henne och hon drömmer om en pojke. Vill drömmarna säga henne något? Kan det vara så att det som sker har något att göra med Vendelas döda mamma? Vendela vet inte riktigt vad hon ska tro och vem hon ska kunna prata med, för finns det någon som inte skulle tycka att hon är helknäpp?

Vendela lär känna Cornelia och får reda på att Cornelias moster är en häxa. En riktig häxa. Kanske kan hon hjälpa Vendela att ta reda på mer om det som händer. 

Den här boken rekommenderar jag för dig i mellanstadiet. Även om boken har ganska många sidor, så bedömer jag inte den som svårläst. Innehållet är spännande och författaren ger läsaren ledtrådar efterhand, vilket gör att man som läsare blir lite nyfiken på vad som ska hända.

Jag avslutar med ett citat från sidan 104:

Vendela hade inte hunnit särskilt långt innan den där känslan av att vara iakttagen dök upp igen. För vilken gång i ordningen visste hon inte, men det var lika obehagligt varje gång. Hon såg sig om, men som vanligt var det ingen där. Åtminstone ingen hon kunde se.

230523 Maria Bohlin