AV: Deborah Ellis
Parvana bor i Afghanistans huvudstad Kabul med sina föräldrar, äldre syster Nooria, lillasyster Maryam och lillebror Ali. Trots att Parvana bara är elva år måste hon hjälpa sin pappa på marknaden i staden där han säljer allt fler av familjens ägodelar för att få pengar till ris, te och bröd.
Familjen bodde tidigare i ett vackert hus med en riktig toalett. Nu bor de i ett rum utan rinnande vatten. Vattnet måste Parvana hämta i en brunn. Hennes pappa saknar ett ben och protesen blev han tvungen att sälja på marknaden för att försörja sin familj. Livet är hårt i Kabul.
Båda Parvanas föräldrar är välutbildade. Hennes pappa arbetade som historielärare och hennes mamma var idrottslärare, men det var innan talibanerna kom. Det räcker inte att föräldrarna är positiva till att flickor ska få utbildning. Talibanerna har nämligen förbjudit alla flickor att gå i skolan. Inga kvinnor får lämna familjens hem utan sin man och om de gör det måste de bära burka, en heltäckande dräkt. De får heller inte arbeta.
En dag kommer soldaterna och tar Parvanas pappa. Det är precis efter att familjen ätit middag. De misshandlar honom och släpar sen ut honom genom dörren. Familjens protester slås ner med våld och liggande på golvet är Parvana rädd för att det är sista gången hon ser sin pappa vid liv.
Efter soldaternas frammarsch är inget sig likt. Mamma ligger på sin bädd och förmår inte något. När vattnet och maten tar slut tvingas Parvana till ett riskfyllt uppdrag. Hon klipper av sig håret, klär ut sig till pojke och ger sig ut ensam på Kabuls gator för att försöka skaffa pengar till mat, väl medveten om att hon är lika med död om hon blir upptäckt av talibanerna.
Det är ingen snäll värld vi lever i. Parvanas öde liknar många unga kvinnors utmaning idag. Jag kan inte låta bli att beundra deras styrka och stora mod. De är hjältinnor som förtjänar att hyllas som sådana.
Avslutar med ett citat från sidan 66-67, där Parvana för första gången beträder Kabuls gator som en pojke:
Ute på gatan väntade hon bara på att folk skulle peka på henne och säga att hon inte var någon riktig pojke. Men ingen gjorde det. Ingen lade märke till henne över huvud taget. Ju mer de struntade i henne, desto säkrare kände hon sig.
När hon hade gått till marknaden tillsammans med pappa, hade hon hållit sig tyst och dolt ansiktet så gott hon kunde. Hon hade gjort sitt bästa för att vara osynlig. Nu, med ansiktet naket i solskenet, var hon osynlig på ett annat vis. Hon var en av alla pojkarna på gatan. Hon var inte någon som det var värt att lägga märke till.
170505
Maria Bohlin
Parvana bor i Afghanistans huvudstad Kabul med sina föräldrar, äldre syster Nooria, lillasyster Maryam och lillebror Ali. Trots att Parvana bara är elva år måste hon hjälpa sin pappa på marknaden i staden där han säljer allt fler av familjens ägodelar för att få pengar till ris, te och bröd.
Familjen bodde tidigare i ett vackert hus med en riktig toalett. Nu bor de i ett rum utan rinnande vatten. Vattnet måste Parvana hämta i en brunn. Hennes pappa saknar ett ben och protesen blev han tvungen att sälja på marknaden för att försörja sin familj. Livet är hårt i Kabul.
Båda Parvanas föräldrar är välutbildade. Hennes pappa arbetade som historielärare och hennes mamma var idrottslärare, men det var innan talibanerna kom. Det räcker inte att föräldrarna är positiva till att flickor ska få utbildning. Talibanerna har nämligen förbjudit alla flickor att gå i skolan. Inga kvinnor får lämna familjens hem utan sin man och om de gör det måste de bära burka, en heltäckande dräkt. De får heller inte arbeta.
En dag kommer soldaterna och tar Parvanas pappa. Det är precis efter att familjen ätit middag. De misshandlar honom och släpar sen ut honom genom dörren. Familjens protester slås ner med våld och liggande på golvet är Parvana rädd för att det är sista gången hon ser sin pappa vid liv.
Efter soldaternas frammarsch är inget sig likt. Mamma ligger på sin bädd och förmår inte något. När vattnet och maten tar slut tvingas Parvana till ett riskfyllt uppdrag. Hon klipper av sig håret, klär ut sig till pojke och ger sig ut ensam på Kabuls gator för att försöka skaffa pengar till mat, väl medveten om att hon är lika med död om hon blir upptäckt av talibanerna.
Det är ingen snäll värld vi lever i. Parvanas öde liknar många unga kvinnors utmaning idag. Jag kan inte låta bli att beundra deras styrka och stora mod. De är hjältinnor som förtjänar att hyllas som sådana.
Avslutar med ett citat från sidan 66-67, där Parvana för första gången beträder Kabuls gator som en pojke:
Ute på gatan väntade hon bara på att folk skulle peka på henne och säga att hon inte var någon riktig pojke. Men ingen gjorde det. Ingen lade märke till henne över huvud taget. Ju mer de struntade i henne, desto säkrare kände hon sig.
När hon hade gått till marknaden tillsammans med pappa, hade hon hållit sig tyst och dolt ansiktet så gott hon kunde. Hon hade gjort sitt bästa för att vara osynlig. Nu, med ansiktet naket i solskenet, var hon osynlig på ett annat vis. Hon var en av alla pojkarna på gatan. Hon var inte någon som det var värt att lägga märke till.
170505
Maria Bohlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar