AV: SOFIA NORDIN (2013)
Den här boken är ett måste! Läs den! Den är sanslöst bra!
En tvättäkta robinsonad i nutid! Tänkvärd, läskig och oerhört fängslande.
Handling: Hedvig flyr från sitt hem i panik på sin cykel. Hennes föräldrar och lillebror är döda. Hon har försökt att ringa 112, men det är ingen där. Hon gjorde vad hon kunde när febern slog till; baddade feberheta ansikten med kallt vatten, hämtade isglass i frysen och Alvedon i medicinskåpet, men det hjälpte inte. De dog, mitt framför ögonen på henne. Inte i något fattigt u-land, utan i Sverige. Fylld av rädsla, sorg och skam för att ha klarat sig cyklar Hedvig, förbi tomma hus och döda kroppar. I världen utanför är det tyst och alldeles stilla. Hon förstår att hon är ensam kvar, utan elektricitet och utan någon som helst livlina. Vad skulle man göra om man blev ensam kvar?
Hedvig inser det inte själv, men hon är stark och hon klarar sig ur flera knipor genom att tänka med förnuft. Det som plågar henne allra mest är ensamheten och att inte ha någon annan att prata med. Hon funderar mycket på vad det egentligen är som har drabbat världen. Solen går upp om morgnarna och ner om kvällarna, annars är ingenting sig längre likt i Hedvigs liv.
I en värld fylld av miljökatastrofer, hotande pandemier och annalkande solstormar känns den här boken fruktansvärt skrämmande. Samtidigt kan man inte låta bli att lockas av det mörka som kanske ligger där och bara väntar på att det ska bli verklighet. En sekund i taget är en bok som kommer att gå till historien och den kommer garanterat att krypa in under skinnet på dig.
Jag avslutar med ett citat för att ge dig en känsla för texten:
Jag cyklar till skolan. Min alldeles vanliga skola där jag började i sjuan för bara några veckor sen. Som om det var en vanlig skoldag och jag skulle ha vanliga, tråkiga lektioner. Bara det att det är kolsvart ute. Bara det att jag cyklar förbi tysta bilvrak. Bara det att det inte finns något som heter vanlig längre.
Men jag vet att det finns mat i skolköket och dessutom finns det tält och ryggsäckar och sovsäckar i ett förrådsrum. Det var Ingela, en av lärarna, som var tokig i skogen. Hon ville att alla elever skulle "få chansen att njuta av naturen". Hon fick till och med något pris för utomhuspedagogik.
Förut tyckte jag att hon var en tönt. Det skulle man liksom tycka. Inte för att jag hatar naturen eller så. Den verkade bara inte så viktig i jämförelse, när det fanns tv-serier och internet och skvaller och bästisar. (sidan 13)
130808 Maria Bohlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar