Diamanttronen

   
Diamanttronen

Faran gav sig av i stolt, gungande trav, lyfte sina stålskodda hovar på ett överdrivet vis och smällde dem i de våta kullerstenarna med ett ekande stackato. Den stora hästen hade en besynnerlig begåvning för det dramatiska, och han kråmade sig alltid på ett uppseendeväckande vis när Spjuthök satt på honom iförd full rustning. (SIDAN 34-35)

Diamanttronen är första boken i en trilogi som ingår i David Eddings serie "Sagan om Elenien". Det är en tvättäkta fantasybok och den är en fröjd att få följa riddaren Spjuthök och hans vänner på äventyr. I citatet ovan beskrivs riddar Spjuthöks stridshäst, Faran, som förgyller läsningen med lite humor. Han både sparkas och bits och den enda som egentligen förstår sig på Faran är Spjuthök.

Handling:
Eleniens drottning Ehlana har drabbats av en okänd sjukdom och för att rädda hennes liv har den styriska magikern Sephrenia och några av drottningens riddare med fara för sina egna liv kapslat in sin drottning i ett diamanthölje. Det enda livstecknet genom diamanten är Ehlanas stadiga hjärtslag. Här följer ett citat, där riddar Spjuthök återser sin drottning efter många år utomlands.

Det var ett regelbundet, stadigt bultande, inte riktigt som dunkandet av en trumma; det varken förändrades eller tvekade, utan ekade ständigt allt högre i rummet, kungjorde för alla som kunde tänkas träda in i salen att Ehlanas hjärta fortfarande slog.

Spjuthök drog svärdet och hälsade sin drottning. Så sjönk han ned på ena knät i en rörelse av djupaste aktning och ett slags egendomlig kärlek. Han lutade sig framåt och kysste ömt den oeftergivliga kristallen, och hans ögon fylldes med ens av tårar. (SIDAN 45)

Det visar sig sedan att drottning Ehlana har blivit förgiftad. Onda makter vill åt tronen och riddar Spjuthök och hans vänner kämpar mot klockan för att hitta ett botemedel för sin drottning innan det är för sent.

Riddar Spjuthök är pandionriddare och drottningens förkämpe. Till sin hjälp har han pandionriddarnas ledare Vanion, magikern Sephrenia, sin bäste vän Kalten, väpnaren Kurik och Kuriks oäkta som, Talen, som är den skickligaste ficktjuven i hela Elenien. Karaktärerna är färgstarka och dialogerna kvicka. Jag avslutar med en av dessa klart underhållande dialoger mellan kyrkans man, patriark Dolmant, riddar Spjuthök och ficktjuven Talen:

"Har du inte givit dig av än, Spjuthök?" undrade han.

"Vi höll just på att göra oss iordning, ers nåd."

"Dagen lider, min son", påpekade Dolmant. "Guds verk uträttas inte genom slapphet."

"Det skall jag komma ihåg, ers nåd", sade Spjuthök. Så smalnade hans ögon, och han tittade strängt ned på Talen. "Lämna tillbaka det", befallde han.

"Vad?" svarade Talen med någonting plågat i rösten.

"Alltihop. Minsta lilla."

"Men Spjuthök..."

"Nu, Talen."

Muttrande började pojken plocka fram alla möjliga små värdeföremål ur kläderna och lade dem i händerna på den häpne patriarken av Demos. "Är du nöjd nu, Spjuthök?" undrade han lite trumpet och blängde upp mot bröstvärnet.

"Inte helt, men det är alltid en början. Jag vet bättre när du har kommit in, så att jag kan leta igenom dina fickor."

Talen suckade och vände ut och in på ett antal gömda fickor, lade fler värdesaker i Dolmants redan bräddfulla händer.

" Jag förmodar att du tar med dig den här pojken, Spjuthök?" frågade Dolmant och stoppade in sina värdeföremål  i rocken.

"Ja, ers nåd", svarade Spjuthök.

"Bra. Jag kommer att sova bättre om jag vet att han inte stryker omkring på gatorna här. Skynda, min son, och Gud vare med dig." Så vände patriarken mulan och red bort längs gatan igen. (SIDAN 234-235) 

131210 Maria Bohlin