FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

EN MAKALÖST BRA BOK AV: JOHN GREEN (2012)
STARK
MAGISK (utan magi)
KÄNSLOSAM
SJUKDOMSSJUK
KÄRLEK
UNG
FANTASTISK
LITTERÄR
FASANSFULL
REALISTISK 
TANKESTÄLLARE    = PASSANDE ORD FÖR BOKENS INNEHÅLL!!!!!!!!!!!!
(jag är medveten om att orden ovan tillhör olika ordklasser, men vill ha det så)
Den här boken lämnar spår hos läsaren. En dos sorg och en dos lycka. Jag rekommenderar den verkligen!

HUVUDPERSON: Hazel Grace, 17 år, cancersjuk, lite svullen i ansiktet av bromsmedicinerna, men annars en vanlig tonåring, ja, förutom att hon måste släpa med sin syrgastub överallt. Cancern har nämligen skickat tjocka släkten till hennes lungor. Hon bor med sina föräldrar någonstans i Amerika. Hon är med i en stödgrupp för unga med cancer. Hon är mest hemma och läser och ser på Top Model. Hon älskar boken Ett storslaget lidande av en holländsk föga känd författare som heter Peter Van Houten. Hazel har läst boken hur många gånger som helst och hon tröttnar aldrig, trots att hon retar sig på bokens slut, eftersom den slutar mitt i en mening.

HANDLING: Hazels mamma mer eller mindre tvingar iväg Hazel till en stödgrupp i kyrkan för tonåringar med cancer. Där träffar hon Isaac som lider av ögoncancer och som bara har ett öga kvar. Hon möter också Augustus, som är en riktig snygging med ett friskt och helt ben, på grund av att cancern stal det andra.

Hazel har en dröm. Hon vill träffa den holländske författaren som skrivit hennes favoritbok, för hon vill veta vad som hände de andra personerna i boken. Att huvudpersonen dött, det förstår hon, men vad hände med de andra. Augustus ger henne resan till Holland och de får kontakt med författaren som visar sig vara ett halvgalet fyllo.

Med på resan är Hazels mamma och Hazels ständige följeslagare syrgastuben och så klart Augustus, som efter resan kan titulera sig som Hazels pojkvän. Att resan inte blev riktigt som det var tänkt gör ingenting. Hazel och Augustus vet hur man roar sig och tar tillvara på tiden.

Lyckan är dock inget som består. Att vara ung och leva med vetskapen om att man ska dö och att inte kunna leva livet fullt ut måste vara mer än jobbigt. Som läsare får man en lätt klaustrofobisk känsla bara av tanken på att hela tiden vara tvungen att bära runt på en syrgastub.

Jag avslutar med ett citat från sidan 110-111 och som beskriver hur Hazels sjukdom ibland knockar henne helt:

Den enda lösningen var att försöka göra världen ogjord, göra den svart och tyst och obebodd igen, återgå till ögonblicket före Big Bang då det enda som fanns kvar var Ordet, och att leva i detta ännu ej skapade tomrum ensam med Ordet.

Det pratas mycket om hur tappra cancerpatienter är och jag förnekar inte den tapperheten. Jag har blivit petad, stucken och förgiftad i åratal och jag kämpar fortfarande på. Men inbilla er inget. I det ögonblicket  skulle jag ha varit väldigt, väldigt glad för att dö.

Jag vaknade på intensiven. Jag förstod att det var intensiven eftersom jag inte hade eget rum och det var en massa pipande överallt och jag var ensam. De låter inte föräldrarna bo hos en dygnet runt på barnintensiven, på grund av infektionsrisken. Det hördes ett jämrande tjut längre ner i korridoren. Någons barn hade dött. Jag var ensam. Jag tryckte på den röda knappen.

LÄS DEN HÄR BOKEN!!!
Maria Bohlin 131211