Offensiv röda nunnan

    
Offensiv röda nunnan
AV: Monica Zak

”Helvete. Skithögen Juan Carlos stod och tiggde på hans plats

utanför dörren till McDonald´s.

     Felix fylldes av en häftig ilska och vrålade:

-          Du har inget här att göra! Stick till din jävla farsa i staterna!

 

I samma ögonblick kom en man ut från restaurangen. I båda

händerna bar han försiktigt en brun påse. Påsen såg tung ut,

den måste innehålla en Big Mac, kanske en cheeseburgare

också och en stor pommes frites.

 

Mannen gick rätt fram till skiten Juan Carlos och gav honom påsen.

Felix såg att Juan Carlos log sitt väluppfostrade leende och sa:

-          Tack. Det var väldigt snällt.

 

Det konstiga var att så fort mannen lämnat ifrån sig påsen började

Han springa bort från restaurangen. Själv rörde sig Felix i riktning

mot Juan Carlos med en enda tanke i huvudet: jag ska slå den

djäveln på käften och ta påsen ifrån honom, han har ingen rätt

att vara här, han hör inte hit, han är inget riktigt gatubarn.

 

Då kom explosionen. Påsen exploderade i händerna på Juan

Carlos. Felix var så nära att tryckvågen träffade honom som ett

Glödhett slag mot kroppen och han fick en del av blodet och

slamsorna över sig. (sidan 15)
 

Felix lever som gatupojke i Guatemala City. En dag bevittar han ett mord på en annan gatupojke och det blir början på en rad riktigt otäcka händelser.

 

En bantningsgrupp som består av fem oerhört feta män träffas på ett lyxhotell. Bantningen är bara en täckmantel. Gruppens ledare är Rita Calderon, en mycket rik och vältränad kvinna. Hon har som mål att utrota alla fattiga gatubarn, prostituerade, homosexuella, indianer och andra som hon anser inte passar in i samhället. SOCIAL STÄDNING med andra ord.

Det är därför jag bjudit in er, fortsatte Rita Calderon och hon log

oväntat. Ni är alla mycket speciella män. Ja, jag har lagt märke till

er under årens lopp. Jag vet att ni alla är starka, orädda och hand-

lingskraftiga.

    

När vackra Rita Calderon sa det rätade de fem på ryggen och sköt

upp axlarna. Två av männen log.

-          Ni är starka, orädda och handlingskraftiga, sa hon en gång till. Det

är därför jag valt ut just er. Jag vill att vi tillsammans gör det regeringen

och polisen och dagens militär inte vågar göra. Vi ska ta itu med det här

landet. Vi ska ägna oss åt social städning. Jag har själv börjat. Det ni ser

på bilden är mitt första bidrag, ett mördat gatubarn. Den ohyran måste

bort från gatorna för om vi låter dem växa upp blir de farliga och kriminella.

Vet ni att det finns 3000 gatubarn i den här staden. (sidan 24)

Eftersom Felix är ett vittne och mördaren vet vem han är börjar jakten på honom ganska direkt efter mordet. Felix vet dock inte att han är en måltavla.

Boken är verklighetsbaserad och det gör innehållet ännu vidrigare. Monica Zak har bott bland gatubarn, häxor och tiggare i Guatemala för att samla stoff till boken. Handlingen är byggd på dessa människors berättelser ur det verkliga livet.

Felix är beroende av allmosor från de rika. När han inte lyckas tigga ihop pengar till mat, tvingas han stjäla. För att glömma bort eländet han lever i, för åtminstone en liten stund, sniffar han lim. Limångorna får verkligheten att försvinna.

 

”- Har du något? Snälla…

-          Du kan ta mitt.

Dona Delfina stack ner sin smutsiga hand innanför urringningen. Hon

fick fram en plastpåse, i botten av påsen fanns det välsignade limmet.

 

Felix nästan ryckte plastpåsen ur handen på henne, tryckte den mot

munnen och andades in och ut, snabbt och djupt. Redan efter tredje,

fjärde andetaget kom den välkända lättnaden och han lade sig ner på

trottoaren.

 

Han fortsatte att dra i sig limångorna tills det mesta började försvinna

bort. Till slut såg han inte Juan Carlos som sprängdes i bitar, inte

slamsorna och blodet på sina kläder, han kände inte att han frös utan

kläder och han kände ingen hunger. Och han struntade fullkomligt i

de frestande dofterna som slog emot honom varje gång någon öppnade

dörren till kycklingrestaurangen Pollo Campero.

 

Felix låg bredvid tiggerskan Doña Delfina resten av dagen, drogad och

fullkomligt orörlig. (sidan 18-19)

 

Man inser plötsligt hur bortskämd man är som har familj, hus, mat, jobb och sjukvård. Det är svårt att inte få dåligt samvete när man läser om barnen på Guatemala Citys gator. Barn utan föräldrar, som tvingas gå hungriga utan någonstans att ta vägen. Det värsta av allt är att det är sant.

 

140227

Maria Bohlin