Spring så fort du kan

Spring så fort du kan
AV: Sofia Nordin (2014)

I början var det okej i skogen. Inte känslorna förstås, men med kylan och maten och så. Det var september. Inte sommar, men det gick. Nätterna var inte en evighet långa, och på morgonen gick solen upp på en klarblå himmel. Jag tycker om klarblå himlar. Inte för att det fanns något som räckte för att göra mig glad. Det gör liksom inte det när alla man känner har dött.

Egentligen visste jag inte säkert om alla var döda, men det var lätt att gissa. Inga flygplan på himlen, inget motorvägsbrus bortom skogen, inga pensionärer på svamputflykt. Inte ett enda ljud förutom gransus och korpskrik. Ingen mobilmottagning och på radion som jag hade med mig fanns det bara brus. Ett evigt brus som gnagde sig in i hjärnan på mig. Så jag fattade hur det hade gått med alla. (citat från sidan 6-7)

Ante bor ensam mitt ute i skogen. Anledningen till detta enka boende är att han flytt från civilisationen. En pandemi har dragit fram och dödat alla människor i en konstig feber. Ante var övertygad om att han var den enda överlevande, men en dag dyker två tjejer i hans egen ålder upp. Först blir han livrädd, för tänk om de bär med sig smittan. Då har han utstått alla vedermödor helt i onödan.

Det visar sig att tjejerna heter Hedvig och Ella. De trodde inte heller att det fanns fler överlevare innan de först träffade varandra och sedan Ante. Tänk om det finns ännu fler överlevare? Alla tre bär på fasansfulla minnen av feberns framfart. Hedvig och Ella berättar att de bor på en övergiven bondgård, med hästar, kor och höns. De har mat, något som Ante nästan glömt bort i sin nöd. På senaste tiden har han bara legat och inte orkat ta sig för med något. Bara att höra talas om riktig mjölk och smör får det att vattnas i munnen på honom.

Ungdomarna rider den långa vägen till Ellas och Hedvisg gård. Där börjar ett nytt liv för Ante. I början är det svårt att anpassa sig till allt det nya och Ante, som inte har någon direkt erfaranhet av tjejer vet inte riktigt vart han ska ta vägen när tonårstankarna gör sig påminda. På något sätt tycker han att det känns dumt att ha normala tankar om tjejer när världen utanför är allt annat än normal. Han borde väl skämmas som grubblar på om han är kär i Ella, när folks ruttnande kroppar sakta förmultnar runt omkring dem.

En dag trotsar de synen av alla lik som ligger och skräpar överallt och rider de iväg till Ica Maxi för att fylla på matförråden. Det är vinter och snön ligger vit och mjuk över allt det döda. Här är ett citat från utflykten som kommer att förändra tillvaron på gården för alltid:

När vi närmar oss ingången ser vi något konstigt. Något högt som som sticker upp mitt på parkeringen, just där allt borde vara bara platt snö. Vi är alldeles nära innan vi fattar vad det är.

En snögubbe. En leende snögubbe gjord av tre stora snöklot. Den har stenmun och stenögon och stenknappar. Ingen morotsnäsa.

 Vi står tysta och stirrar. Det tar flera sekunder innan jag ens fattar vad det betyder. Någon måste ha gjort den. I dag.(citat från sidan 71)

Spring så fort du kan är en modern robinsonad, där man följer Ante, Hedvig och Ella och deras kamp för att överleva vintern utan varken el eller rinnande vatten med rädslan för den ödesdigra febern hängande över sig. Jag avslutar med ett citat som handlar om när Hedvig blir sjuk.

Jag försöker tänka att hon har en dålig dag. Alla kan ha glansig blick och kinder som är röda som på en påskkärring. Eller hur? Jag är bara onödigt rädd, eftersom jag har tänkt för mycket på sjukdomen. Det är därför. Jag kommer alltid att vara en sån som letar efter tecken. Lite feber. Det är ingen fara. Det är bara det att sist det hände dog alla jag kände.

Till sist går det inte att låtsas längre. Hedvig sitter vid middagsbordet och får inte i sig någon mat. Då lägger Ella handen på hennes panna:

"Herregud", utbrister hon. Hon behöver inte säga mer. (citat från sidan 146)

Spring så fort du kan  är en fristående fortsättning på En sekund i taget. I första delen får man ta del av Hedvigs allra första möte med Ella. Jag gillar båda böckerna och rekommenderar dem verkligen!

Maria Bohlin 140224