EVIG NATT

    EVIG NATT (2011)
I bokens början får man följa den unge mannen Jack Miller och hur han förbereder en expedition till det arktiska Gruhuken. Jack, Algie och Gus färdas med båten Isbjörn till Gruhuken. Med sig har de en flock draghundar. Jack, som inte är någon djurvän, tycker att de flåsande bestarna mest är till besvär.

    Skepparen på Isbjörn, Eriksson, är inte alls förtjust över att de ska åka till just Gruhuken, men han vill inte säga varför och det är först när Isbjörn har lämnat av dem och sedan  återvänder till civilisationen som Jack inser att allt inte står rätt till på Gruhuken.

Jag var medveten om ljuden omkring mig - vinden, vattnet, min flåsande andning - men på något sätt gjorde de där ljuden bara tystnaden djupare. Jag kände den som en fysisk närvaro. Väldig. Överväldigande. Jag insåg att den här platsen är och alltid kommer att vara Ingen-mans-land. Jag antar att det är ofrånkomligt att Gruhuken då och då kan göra mig lite illa till mods. (sidan 80)

Till att börja med tror Jack att han inbillar sig saker för att han inte är van med den kompakta tystnad och stillhet som omger Gruhuken, men det tar inte lång tid innan han förstår att stället är hemsökt. Det finns något där som inte borde finnas, men Jack vågar inte säga något till gus och Algie. Han är rädd för att de ska reta honom.

Det kröp i skinnet på mig. Jag fick hjärtat i halsgropen. Jag kunde inte andas. Mina sinnen var på helspänn. Min kropp visste före mig att det fanns något här. Trettio meter längre bort var det en skepnad som rörde sig på klipporna. Jag försökte ropa. Tungan fastnade i gommen. (sidan 102)

En dag blir Gus sjuk. Man konstaterar att det är blindtarmen. Algie följer med när räddningsbåten transporterar Gus till sjukhus. Kvar vid Gruhuken är Jack och alla hundarna. Jack har helt ändrat uppfattning när det gäller hundarna och till och med fått en bästa vän i hunden Isaak.
     Ensamheten tär på Jack och han vet inte om det är galenskapen som är på väg att sätta klorna i hans medvetande, men han vet att han är rädd. Riktigt ordentligt rädd!

Jag höll på att torka snön ur ögonen när jag såg någon stå vid dörren. Jag blev så förskräckt att jag fick snöskorna i kors och föll och slog höften i en sten. 

     Och naturligtvis var det inte någon där, det var bara björnstolpen.Dumbom. Vad är det med dig, Jack? Snart blir du väl rädd för din egen skugga. (sidan 129)

Jack blir  paraniod och beslutar sig för att såga ner den hemska björnstolpen med de mörka fläckarna en gång för alla. Han inbillar sig att stolpen kommer närmare huset. Men stolpar kan inte förflytta sig på egen hand. ELLER, kan de det?

Jag har redan varit här ensam i en vecka. Det känns som en månad. Hur ska jag stå ut i två veckor till? (...) Två veckor. Det blir i mitten av november. Jesus. Kommer havet att vara öppet då? Kan de ta sig hit? Whisky. I massor. Det är modellen. (sidan 133)

Frågan är om Jacks vänner kommer att hina återvända till lägret i Gruhuken innan havet fryser till is och innan Jack blir galen. Om det inte kommer innebär det att Jack måste tillbringa hela fyra månader i ensamhet på denna tysta och ogästvänliga avkrok. Han vet inte ens om han klarar fyra DAGAR till. När Jack tror att det inte kan bli värre, är det någon eller något som släpper ut hundarna så att de rymmer. Kvar i lägret finns Jack, bara Jack.

Åtminstone så tror man att han är ensam. En sak är säker - han skulle garanterat ha föredragit ensamheten om han hade haft en chans att välja. Det har han inte!

Det här är en av de läskigaste böcker jag har läst. Helt i klass med DAHRLA 172 timmar på månen. Läs den om du vågar...
140411
Maria Bohlin